Att inte våga mötas

Först så blir jag arg, upprörd, besviken. Efter det börjar jag tänka till. Om en person som gjorde högstadiet till ett helvete för en inte ens vågar/vill möta ens blick när man står en halvmeter ifrån, vad beror det då på?
Att man ser annorlunda ut? Eller skäms personen? Min fjortishjärna säger att det beror på att personen ifråga inte tycker man är värd igenkännandet, men jag idag känner ett lätt förakt.
Vill personen ifråga inte kännas vid att den var en skit? Vill personen helst glömma? Jag vet hur jag kände, ångest, oro, sorg. Personen ifråga vill kanske inte komma ihåg vilket svin denne var. Och tittar bort därför.
Men min vuxenhjärna tycker att hon är feg. En människa som ännu inte nått dit jag nått, när jag kan glömma och förlåta dem som fick mig att må så dåligt. Ett jag som nått bortom det, som har vuxit sen dess, som inser att alla har problem, och vet att livet är bättre bortom tonåren.
Vilket trots allt gör mig besviken, då personen tydligen är kvar i högstadiementaliteten, utan att kunna se bortom de som skedde, och istället se idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s