Då och nu

När jag var liten var jag stor och stark
Eller snarare när jag var liten var jag jag. När jag nu går på gatan var som helst och sjunger, tystnar jag så fort jag ser någon komma närmare. När jag var liten var sången mitt allt. Jag sjöng i skolan, jag sjung i duschen, jag sjöng på bussen, jag sjöng,(när jag inte läste böcker).Detta varade länge, i alla fall fram till högstadiet.

Jag kanske ska tillägga att det ofta var så mycket mer än att bara nynna, nej jag tog i på riktigt. Till viss del berodde det på att jag läst i Frida om en tjej som blev upptäckt när hon sjöng på gatan. Det dröjde flera år innan jag insåg att det betydde stå på ett ställe med något som folk kan slänga pengar i. Jag trodde att det var någon som upptäckt henne när hon gick runt och trallade liksom.

Jag minns någon gång att mamma sa att man kanske inte skulle sjunga hur som helst inför folk, att de kunde tro att man var knäpp. Men jag fattade inte, de skulle väl bara höra hur bra jag var och lyssna beundrande. Kanske hade jag för stor tro på mig själv, eller så har jag för svag tro på min egen förmåga nu.

20110524-211313.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s