Jag tar Sverige

Den här videon publicerade Kobra i sitt facebookflöde idag, ett sånt guldkorn. Frågan är om resten av filmen är lika rolig. En tagline som: ”If Blondes have more fun…then Sweden’s got to be the funniest place on earth!” kan ju betyda vad som helst. Här finns mer info(till exempel att den tydligen heter ”Svedala, alla gånger” på svenska).

Johnny Depp suger

…blod i den nya Tim Burton-filmen ”Dark Shadows”. Han spelar Barnabas Collins, som blir förbannad(i alla fall tolkar jag trailern så) av en svartsjuk häxa(Eva Green) när han gifter sig med en annan kvinna. Han blir sedan begravd och glömd tills 1972 då några typer kommer över hans grav. Och så ska han hjälpa sina överlevande släktingar samtidigt som den gamla flamman, häxan, dyker upp och vars känslor på intet vis har svalnat. Om inte Barnabas vill ha henne ska han och hela hans familj få lida.

Hur vet jag då allt det här? Jo, jag har tittat på trailern. Det är det som gör mig en aning tveksam. Jag vill inte har hela filmen serverad i trailern. Det skapar inte lika mycket spänning för att faktiskt gå och se filmen. Men vad vet jag, kanske visar trailern bara halva storyn. kanske händer de en massa grejer sen och det slutar inte med de två slut jag kan se just nu; att Barnabas och häxan blir kära och sluter fred, eller att Barnabas och häxan inte blir kära och sluter fred och att Barnabas på något sätt utkräver hämnd för sitt öde.

Filmen ska ha en massa vampyrfilmshistoriska blinkningar, tydligen är Johnny Depp och Tim Burton fans av flera gamla vampyrlegendarer(how come I’m not surprised). I alla fall enligt filmens featurette. Vi kan nog också vänta oss Burtons vanliga märkvärdigheter och så spelar Helena Bonham Carter med. Så klart.

Det som är intressant är att enligt IMDb ska filmen ha premiär i Sverige den 11:e maj, alltså på fredag. Kanske är jag bara efter resten av världen, men jag hade inte hört talas om den här filmen förrän jag snubblade över den i förrgår. Eller så stämmer inte IMDbs uppgifter.

The Artist – recension

3

I lördags var jag och Sara och såg på ”The Artist”, ni vet den där stumfilmen om stumfilm som fick fem (5) oscarsstatyetter i år. Så vi var förväntansfulla.

I början är det lite ovant med att det är tyst, att det inte förekommer någon talad dialog, men snart så blir det något självklart, även om jag hela tiden sitter och väntar på att de ska börja prata. Det handlar trots allt om när ljudfilmen kommer. Men icke.

Utan att avslöja för mycket, går storyn ut på följande: George Valentin(Jean Dujardin) är en av de stora stumfilmsskådespelarna med ett ego därefter. Han levererar den ena storsäljaren efter den andra och skrattar åt talfilmen; skulle det vara något? Nej!

Parallellt med George Valentin får vi också följa Peppy Miller(Bérénice Bejo), en ung skådespelerska/dansös som beundrar George Valentin och drömmer om en egen karriär. George håller fast vid stumfilmen medan Peppy ser talfilmens möjligheter. Någon kommer att falla och någon kommer att stiga. Vem kan det vara? Eh.

Storyn är ganska förutsägbar, men ändå underhållande. Några dagar efter att jag sett filmen funderade jag på vad jag hade tyckt om filmen om den inte var en stumfilm, om den var talad. För så himla speciell är den väl inte. Den är bra och intressant, men kommer inte att hamna på min bästalista. Se den för två timmars underhållning och för att kunna drömma dig tillbaka till Hollywoods guldålder. Den är behaglig, men lämnar inget större avtryck.

Här är trailern:

Tinker Tailor Soldier Spy – recension

Samma kväll, torsdag, i förra veckan som jag var och såg Alper, passade jag på att hänga med A, C, H och E och se på Tinker Tailor Soldier Spy. Tomas Alfredssons storfilm som fått hela tre oscarsnomineringar. Ganska ovanligt när det gäller svenska regissörer. Nåväl, något tyckte jag om själva filmen också:

3

Tinker Tailor Soldier Spy utspelar sig under det kalla kriget. Det är spioner på gatorna och ingen av dem kan man lite på. För en av spionerna är en mullvad. En dubbelspion som verkar vara så goodyallshoes, men i själva verket jobbar för fienden. Sovjet.

Den brittiska säkerhetstjänsten har fått nys om att det finns en mullvad högt uppe i deras egna led, men att fånga honom kommer visa sig vara svårt. Chefen för säkerhetstjänsten eller agenterna, Control, skickar en agent till Budapest för att få reda på mullvadens identitet från en officer som vill hoppa av. Inget går enligt planerna, agenten skjuts och Control och hans närmaste man Smiley får gå.

Detta sätter såklart inte stopp på mullvadens arbete och efter Controls självmord kallas Smiley in för att i hemlighet utreda vem inom toppskiktet som det egentligen går att lita på. Och så börjar det stora äventyret.

Filmen i sig är väldigt snygg, men den griper

aldrig tag i mig på riktigt. Kanske beror det på att jag hade väntat mig mer, att jag ville ha en wow-upplevelse. Nu var det mest jaha.

Alper – recension

I torsdags förra veckan var jag och såg två filmer på en kväll. Det kallar jag att vara effektiv. Förutom Alper på filmfestivalen såg jag också Tinker Tailor Solider Spy på den ”vanliga” biografen. Dyrare biljett alltså. Och en helt annan slags film. Men det var Alper det gällde nu.

4

Alper är en ganska märklig film. För de som redan sett regissören Giorgos Lanthimos Dogtooth kommer det kanske inte som en överraskning. Jag har inte sett Dogtooth och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Enligt min vän Sara, som jag såg filmen med, går den dock i liknande spår.

Å andra sidan kan det kanske räcka att läsa vad Göteborgs Filmfestival skrivit om filmen på sin hemsida för att förstå att det här inte är någon vanlig spelfilm: [Alper] ”handlar om en grupp människor som erbjuder sig att spela avlidna verkliga personer så att de anhöriga kan interagera med dem”. Så det var med nyfikenhet jag gick för att se filmen. Den låter knäpp och var också rätt knäpp.

Det tar ett tag innan man kommer in i filmen. Det är ingen klassisk spelfilm där det är rätt att räkna ut berättarstrukturen, vad som möjligtvis kommer att hända, utan tidigt förstår man att det här kan landa varsomhelst.

Gruppen som spelar döda människor för de efterlevandes skull är även den märkligt ihopsatt. En ambulansförare, en sjukhusanställd(vi får aldrig veta exakt vad hon jobbar med), en gymnast och gymnastens tränare. Maktspel sker inom gruppen och mellan medlemmarna.

Protagonisten i Alper är den sjukhusanställda kvinnan som jag tror kallas Monte Rosa,(alla medlemmar i gruppen har tagit namn efter toppar i alperna) hon börjar ett farligt spel när hon börjar spela en död åt en familj utan gruppens vetskap. Men det viktiga är inte vad hon gör, utan varför. Något som inte är helt lätt att svara på. Hon vill spela en roll. Så mycket är säkert. Kanske vill hon också bli rollen, få en relation till människor genom att vara den de vill att hon ska vara.

Filmen är både rolig och brutal på sina ställen, ingen av medlemmarna i gruppen är i någon mening snäll, alla drivs av sina egna egon. Det går inte att titta på filmen och bara låta sig svepas med, utan det krävs att du som publik är vaken och tänker under hela filmen. Och efter att den tagit slut.

Vilka roller väljer vi att spela? Var går gränsen?

Det var väldigt svårt att sätta ett betyg på den här filmen, kanske borde jag låta bli, men just för det faktum att den får mig att vilja se den en gång till blir det ändå en fyra i betyg.
Här är filmlens trailer. Kom ihåg att sätta på textning om ni inte pratar grekiska, fast å andra sidan är det inte så mycket som sägs.

Vinylmania – recension

I går var det dags för ”Vinylmania” på filmfestivalen. Here’s my verdict:

3

Vinylmania är Paolo Campanas försök att göra sin fascination för vinylskivor begriplig. Det börjar med frågan var ljuden och musiken som omger oss kommer ifrån och spinner raskt vidare till riktigt galna vinylsamlare och andra vinylnördars fascination för vinylskivans överlägsna ljudkvalitet och mångsidighet. Paolo Campana reser över jorden för att finna svar, men det är här filmen börjar bli lite otydlig. Vad är det egentligen Paolo Campana vill ha svar på och hur ska vi nå svaret?

Det är det här filmen faller på. Den röda tråden är vagt formulerad redan i början, varifrån kommer musiken/ljudet, är en fråga som inte bara kan besvaras ”genom spår i en plastskiva”. Det hade varit att bagatellisera musiken och skaparna bakom den totalt. Men kanske missförstår jag Paolo Campana, kanske finns det en plan bakom alla lösa trådar som slängs ut för att inte plockas upp igen, eller plockas upp lite halvhjärtat.

Filmens största problem är alltså att den är alldeles för spretig. Om jag hade varit filmens producent skulle jag påpekat att den tidigt borde begränsats genom tydliga frågeställningar och en tes om vad vi kommer landa i. Nu landar vi i just ingenting, det blir bara en upprepning av inledningen.

Må så vara att det finns många underbara vinylälskande män(en kvinna syns i förbifarten och säger ”vinyl är bäst”, annars är det en tydligt mansdominerad film) ute i världen, men alla behöver inte ges plats i en film om vinylskivor. Det verkar som om Paolo Campana inte kunnat med att ta steget att ”kill your darlings”, utan istället låtit alla vara med. Vilket leder till en brist på fördjupning i filmen. Om han hade begränsat antalet historier, fördjupat/koncentrerat innehållet, hållit fast i en röd tråd och klippt bort en halvtimma onödig filmtid hade betyget kunnat bli en fyra. Nu blir en trea.

Playing Warriors – recension

I går var vi och såg ”Playing Warriors” på filmfestivalen. Här kommer en liten recension.

2

Playing Warriors hade sin internationella premiär på Göteborgs Filmfestival och är också delfinansierad via filmfestivalen och SIDA. Den handlar om kvinnor i Zimbabwe och om hur dagens unga revolterar mot det traditionella samhället. I centrum finns karriärkvinnan Nyarai, som trots sina yrkesframgångar stöter på patrull hemma. Hennes mamma vill mest av allt se henne gift, så hon slipper höra att hon uppfostrat sin dotter fel.

Nyarai vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill ha en modern och ansvarsfull man. Via lite matchmaking träffar hon på en framgångsrik och snygg man på frisörsalongen där hennes mamma fixar sitt hår. Men är han så perfekt?

Runt Nyarai finns också hennes lillasyster Mati som riktigt bra på basket och Nyarais två närmaste vänner. Föräldrarna säger att det inte går att leva på att spela basket som kvinna in Zimbabwe och att lillasystern ska fokusera på sina collegestudier.

De två vännerna är varandras motsatser. Den ena, Nonto, är djupt kristen, har väntat med sex och ska gifta sig med en lika kristen man. Den andra, Maxi, har en affär med en gift man och tycker att det där med giftermål är fånigt.

Foto från maijaifilms.com (Nyanrai, Maxi och Nonto från en scen i filmen)

Där har vi grundberättelsen. Filmen var helt ok, kanske sänker jag mina krav bara för att det så tydligt låg en låg budget bakom. Om samma film hade gjorts i Hollywood, eller för den delen i Sverige hade jag kanske sett den med andra ögon.

Nu fanns det vissa irritationsmoment. Som att skådespeleriet inte alltid var på topp och att kameran sköttes slarvigt. Vid några scener klipptes cirka en till två centimeter av skådespelarnas huvuden av av kameran. Inte så proffsigt. Själva bildkvalitén var inte heller hundra, men det går att bortse ifrån. Något som inte är lika lätt att bortse från är scenövergångarna, de kändes vid flera tillfällen väldigt såpa-aktiga och i vissa fall rent skrattretande, man måste inte använda sig av alla effekter bara för att man kan.

Trots mina ovanstående invändningar tyckte jag ändå att filmen var ok. Slutet kanske var lite tillrättalagt, men jag tror att det var budskapet som var det viktiga i den här filmen. Att kvinnor kan. Om jag skulle sätta ett betyg på filmen så får det nog bli en 2a, det vill säga bra.