90-talet ringde…

…och ville ha tillbaka sin låt. Jag har kommit hem från Norge nu, med ett ohyggligt antal bilder i bagaget, eller på minneskortet. Så många att det kommer kräva en viss tid att göra något åt dem och lägga upp dem. Alltså händer inte idag(eller imorgon för den delen).

När vi åkte hem ifrån Norge lyssnade vi en del på en kanal som spelade musik ”från de senaste fyra årtiondena”, det var rätt mysigt, lätt att sitta i bilen och sjunga med. En av låtarna som spelades var den gamla nittiotalsklassikern ”Burnin” med ”Cue”, ni vet det där bandet som Niklas Hjulström är med i och som blev en stor hit när de spelades i tv-serien ”Glappet” om två gymnasietjejer som kärar ner sig i två äldre män. Läser nu på wikipedia att gruppen ”Cue” kom till i samband med att låten i tv-serien blev en hit. Intressant.

Hela den här historien blir än mer intressant av att jag igår satt vid köksbordet och slöläste GPs kulturochnöjesdel. På sista sidan finns en annons från Liseberg med veckans artister på Taubescenen. Vad står där om inte ”Cue”. What are the odds liksom? Vem vet, kanske går och ser på konserten till och med. Fram tills dess tycker jag att vi lyssnar på Burnin och drömmer oss tillbaka, tillbaka till det ljuva nittiotalet.

Annonser

Kniven i hjärtat

Åh, The Knife. Vid vissa tillfällen saknar jag dem mer än annars. Ett sådant tillfälle dök upp i lördags när jag var inne i mejeridelen på Coop Forum i Sisjön och jag hörde hur de spelade The Knifes ”Pass This On” inne på kyllagret. Snörpte till i hjärtat. På något sätt känns det bra att veta att personalen där bakom gillar The Knife, då kan de ju inte vara dåliga människor…

När jag letade runt lite på youtube hittade jag två videor; den officiella musikvideon och ett klipp från när The Knife spelar på ”Sen kväll med Luuk”. Ganska roligt. Ganska bra att ha att titta på tills dess det kommer ett nytt album med dem(kanske till och med i år). Och ni vet väl att det är Olof Dreijer som dansar så bra och som har en så snygg jacka?

Audacity Of Huge

Jag lyssnade på en spellista på Spotify i dag; ”We are Hunted”,från i februari. Det ska alltså vara det häftigaste just nu.Typ. Döm om min förvåning när det låg en låt från Simian Mobile Discos ”Temporary Pleasure”, från 2009, på listan. Men inte gjorde det mig nåt, för jag hittade tillbaka till SMD. Och den där låten som jag nästan lyssnade sönder under 2009, ”Audacity Of Huge”.

Det är svårt att förklara riktigt vad det är som är så speciellt med den här låten, men den har ett roligt blippbloppigt sound, intressant text och ett sväng som får det att rycka i benen på mig. Jag måste gå ut och dansa snart. Synd att jag är så pank.

Interpol

Ibland glömmer jag bort dem. Banden jag älskar. Eller glömma kanske är lite starkt, jag lägger dem långt bak i mitt undermedvetna och går vidare med mitt liv(Melodramatisk? Jag?).

Så händer det något och jag hittar tillbaka till dem igen och vi tar upp vår vänskap som om inget hade hänt. De ger och jag tar emot. Och minns när jag sist lyssnade på dem. Eller känslan sist jag lyssnade på dem. Lite så är det med Interpol och deras skiva ”Our Love To Admire” från 2007.

Hur kommer det sig att jag började lyssna på dem? Jag kommer inte ihåg, men däremot minns jag 2007 som ett väldigt bra år, en bra känsla och ”Our Love To Admire” var en del av det årets soundtrack. En av mina favoritlåtar på skivan, som har många guldkorn, är öppningsspåret ”Pioneer To The Falls”. Det är något med det ensamma klagande gitarriffet som byggs på med synth och sång som för en framåt, mot trummorna och någon slags klagosång över olycklig kärlek. Äh, jag vet inte vad jag babblar om, men det känns i magen när jag spelar låten. Glatt och deppigt på samma gång, bitterljuvt, eller bittersweet, den engelska motsvarigheten som beskriver känslan bättre(med tanke på att det där är två motsatta smaker och inte en smak och en känsla, även om man kan vara bitter beskriver ju ordet från början ändå smaken).

Nåväl, här är den:

Rock me Amadeus

Av en händelse kom jag över den här låten på youtube för ett tag sedan. Den var tydligen rätt stor back in the days, och det kan jag förstå. Alla som pratar älskar den tyska rappen och alla som inte pratar tyska älskar den tyska rappen. Och refrängen och det klichéartade syntpopiga. Falco var tydligen ett musikaliskt geni, ett underbarn precis som Mozart och precis som Mozart dog han i förtid, 41 år gammal. Kanske är det ödets ironi att han gjorde en låt inspirerad av filmens Amadeus eller så var det en del av en snillrik plan för odödlighet…^_^

Här finns en cover/parodi, som också är rätt bra, ”Rock Me Jerry Lewis” heter den:

Ultravox – Vienna

Det fanns en tid när allt som var åttiotal var dåligt. Det var pudelhår, yta och pop så lätt att den gjorde samma intryck som en fjäder.

Så hände det något. Med mig. Jag vidgade mina vyer och insåg att åttiotalet var så mycket mer, att det hade så mycket mer att bjuda på. Ett sådant exempel är Ultravox och deras ”Vienna”. Får mig att vilja vara född en så där 20 år tidigare. Men jag överlever, det finns trots allt en massa spännande musik som skapas just nu och jag får ta del av den. I dag bryr vi oss bara inte om allt det nya, i dag lyssnar vi på Ultravox. Videon till Vienna är dessutom något extra, knäpp med en släng av tunn mustach.

Födelsedagsshabop

I kväll firar vi att Anna har fyllt 28 år. Jag har dessutom varit ute och kört bil i två timmar, så det blir ett kort inlägg i dag. Men oh så intressant. Av någon anledning kom jag att tänka på Devendra Banhart igen, vars musik jag upptäckte på den första Way Out Westfestivalen 2007. Tyvärr såg jag inget av själva konserten, för jag stod bakom scenen och vaktade back stageområdet. Det jag hörde gjorde dock ett omedelbart intryck. När sedan Devendra kom av scenen, gick in i turnébussen och senare kom ut bärandes turban var jag såld. En av mina favoritlåtar från ”Smokey Rolls Down Thunder Canyon” skivan som gavs ut samma år.