Att vinna på lotto…

…det är lite så det känns. Plötsligt kan jag göra saker. Eller när skatteåterbäringen kommer. I år kommer jag få hela 10700 kronor tillbaka. I’m in shock! Så mycket har jag aldrig fått förut så det känns rätt oväntat. Att inom en(någorlunda) snar framtid få tillgång till vad som just nu är ungefär två månadslöner gör dock att jag börjar fundera på vad jag skulle vilja använda pengarna till. Här är några saker som jag vill göra:

1. Skaffa mig en tatuering. Det har jag tänkt på länge, det här motivet på överarmen allra helst:

2. Åka till London. Har aldrig varit i London(va?!) och skulle vara ett bra tillfälle att hälsa på Filip.

3. Åka till Luxemburg/Paris. Kanske båda om Lina flyttar tillbaka till förstnämnda. I Paris skulle jag kunna dansa mig svettig till french house/electro och spana på franska killar…(because I’m so shallow…)

Annonser

Nu kan jag köra vart jag vill…. nästan

Det var uppkörning i dag och jag klarade av det. Det var en del saker som jag klantade till, men tydligen vägde det jag faktiskt klarade av över(råkade t ex köra om på höger sida på motorvägen, vet inte riktigt hur jag tänkte, måste ha slappnat av när jag väl kommit av påfarten…). Det var det. Nu får jag sitta ensam i bilen och köra den. Lite läskigt, det är väl rutin som krävs.

Flitens iver lyser…

I dag är sista dagen att söka semestervikariat på de tidningar som ingår i Gota Media, så jag söker för fullt. Eller nästan i alla fall. Det är ju alltid så med deadlines att när det finns en tid när något ska lämnas in så har man all tid i världen fram tills sista timmen när allt ska fixas på en gång. Men jag har sökt flera tjänster, och jag har ringt några samtal, så jag är ändå på ”the good side”. Vilket gör att jag blir lite slapp nu istället.

I går hade jag körlektion och det hela slutade med att det bokades en uppkörning. Den 14:e mars är det dags… Hade egentligen gärna haft den tidigare, men det är inte mycket att göra åt. Med riskutbildningar och lektioner inräknade kommer jag behöva betala minst 6370 kronor mer. Det gör mig en aning frustrerad. Som att tre timmars riskutbildning kostar 750 kronor. Om det är maxantalet elever(16) som går utbildningen resulterar det i 12 000, eller en timlön på 2000 om det är två personer som håller i det. Om de istället turas om att hålla i utbildningen blir lönen timlönen det dubbla, alltså 4000. Det finns såklart kostnader som måste tas i beaktande, men en timlön på 2000? Får mig att vilja göra en granskning av bilskolorna. Vart tar pengarna vägen? Vad läggs till investeringar och vad tas ut som vinst?

Enligt lönestatistik.se ligger trafiklärares medellön på 22 307 kronor. Det känns som om det är ett glapp där. Trafiklärarna på min bilskola tjänar 690 kronor i timmen, innan arbetsgivaravgifter och dylikt dras. Det här har jag inte koll på, men om vi säger att arbersgivaravgifterna är på 50% betyder det ändå en timlön på 345 kronor. På min bilskola finns också två receptionister, om bilskolan är öppen måste man boka sina lektioner via dem. Det går inte att boka via internet då. Ett enkelt sätt att skapa arbete på alltså. Och använda pengar till något som man hade klarat sig utan. Jag tror inte någon av dem har heltid heller. Men det som bilskolan tjänar mest på borde alltså vara de olika utbildningar de erbjuder, introduktionsutbildningen och riskutbildningen.

Det kan ju vara så att de har en massa jättehöga kostnader som jag inte känner till, men just nu är det lite surt och hur ska man kunna lita på dem fullt ut? De tjänar trots allt på att jag tar så många lektioner som möjligt.

Hur länge kan man lyssna på en skiva innan man tröttnar?

Det undrar jag just nu. Jag har ägnat den senaste månaden åt att toklyssna på Active Childs(som jag skrev om här) album ”You Are All I See”. När det gäller andra skivor brukar jag liksom tröttna lite efter ett tag och känna att det är dags att hitta något nytt, något mer att lyssna på, även om jag tycker att skivan är bra. Men så känns det inte med Active Child. Jag bara lyssnar och lyssnar och det blir bara bättre och bättre.foto: Brent Mullins

Jag kom igång lite sent, eftersom det dröjde ett tag innan skivan hamnade på Spotify, och det är så krångligt att lyssna på något annat sätt. Jag har blivit Spotifybekväm… Men så såg jag då runt nyår att den nya skivan fanns på Spotify. Det har varit kärlek ända sedan dess. Jag ska erkänna att jag kanske var lite svårflörtad i början, men redan vid andra genomlyssningen började jag känna det där pirret i magen som kommer när det är något som klickar.okänd fotograf

Jag har tänkt att skriva det här inlägget länge, men inte kunde besluta mig för vilken låt som är bäst och därför skulle läggas upp på bloggen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för det, det finns flera aspiranter, men att säga att den ena är bättre än den andra går bara inte.

Vad är det då som gör det hela så magiskt? Här är det också svårt att välja ut en grej, men något som bidrar till storheten är det mjuka elektroniska soundet, harpan, falsettsången och bra texter. För att förstå gäller det att lyssna själv. Jag lägger alltså upp flera låtar på en gång, men rekommenderar er att lyssna på hela skivan på Spotify, där ingår även smakfulla remixer av några av låtarna.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_W_JkgDzTwU&feature=related

En gång i tiden…

… var det midsommar. Jag tog lite bilder, men tog också lite semester från bloggandet… Har det fortfarande till viss del. Vädret visade sig inte från sin bästa sida, så det blev ingen dans runt stången. Kul hade vi i alla fall.  Så här såg det ut:

”Men barnen i Afrika då?”….

Det går många tankar och frågor i huvudet på mig under den här helgen. Men det finns gränser för politisk korrekthet. Det finns folk på nätet som ondgör sig över att massakern i Norge får så stor uppmärksamhet, att vi bryr oss så mycket om den och mindre om svälten på Afrikas horn(fast i den politiska korrekthetens namn ska jag väl tillägga att flera bara benämner det som ”Barnen som svälter i Afrika” eller nåt. Och klumpar i hop en hel världsdel, DET är väl inte riktigt PK?).

Vi skulle kunna säga usch och fy till oss själva, men grunden till att vi bryr oss mer om det som skett/sker i Norge är enkel psykologi. Allra mest för västsvenskar kanske, med många kopplingar till Norge. Just nu är min syster i Oslo och jobbar till exempel. Det är många svenskar i Norge, det ligger nära geografiskt och det ligger nära kulturellt. Alltså bryr vi oss mer. För mig känns det nästan som om det hade hänt i Sverige, det är så nära och vi delar så mycket med Norge.

Dessutom är det skillnad på katastrof och katastrof, på Afrikas horn dör folk varje dag på grund av svält. Det är fasansfullt och jag kan verkligen störa mig på medias intresse, eller bristande intresse för händelser som inte ligger inom vår kulturella eller geografiska närhet. Men svältkatastrofen har varit pågående under en lång tid, medan händelserna i Norge slog ner som en bomb(ursäkta). Här har vi ytterligare en aspekt, det har hänt alldeles nyss. Det är också en viktig faktor för att skapa engagemang hos oss. I Norge är det dessutom (som det ser ut nu i alla fall) en person som står bakom förödelsen. En människa.

Något som dessutom berör mig är, precis som vid brandkatastrofen i Backa 1998, att de döda är unga. I det här fallet unga med ett intresse att förändra och förbättra vårt samhälle.

Ett annat skäl till att vi reagerar starkare inför det här är väl att media har presenterat detaljerade bilder, ögonvittnesbeskrivningar och händelseförloppet i detalj. När jag läste tidningen i dag fick jag flera gånger tårar i ögonen. Vi har än så länge inte blivit serverade liknande intima detaljer om svältkatastrofen på Afrikas horn, även om jag sett en del TV-bilder på svältande barn. Förskräckligt såklart, det tycker jag verkligen, men vi får också ta i beaktning att bilder på svältande barn i ”Afrika” inte är något nytt för oss, utan något vi vant oss vid, hur illa det än låter. Vi knyter inte an till dem så samma sätt, även om vi tycker att det är förskräckligt.

Närheten till Norge betyder kanske framför allt att det också kan hända här. Med tanke på de högerextrema vindar som har vuxit sig starka under det senaste årtiondet hade en högerextrem galning lika gärna kunnat bestämma sig för att göra detsamma mot moderaternas ungdomsförbund, eller socialdemokraterna dito. I vilket fall så har händelsen skakat om oss. Norge har vaknat upp till ett nytt samhälle, där det finns människor ”vanliga norrmän” som beslutar sig för att attackera demokratin. Vad säger att det inte kan hända här?

För övrigt känns Jimmie Åkessons uttalande; ”I sådana här stunder är det av stor vikt att vi är konsekventa med att vi aldrig kommer att acceptera att våld och terror får fotfäste i vårt demokratiska samhälle” (GP 24/7-2011), som ett hån.