Det går många tankar och frågor i huvudet på mig under den här helgen. Men det finns gränser för politisk korrekthet. Det finns folk på nätet som ondgör sig över att massakern i Norge får så stor uppmärksamhet, att vi bryr oss så mycket om den och mindre om svälten på Afrikas horn(fast i den politiska korrekthetens namn ska jag väl tillägga att flera bara benämner det som ”Barnen som svälter i Afrika” eller nåt. Och klumpar i hop en hel världsdel, DET är väl inte riktigt PK?).
Vi skulle kunna säga usch och fy till oss själva, men grunden till att vi bryr oss mer om det som skett/sker i Norge är enkel psykologi. Allra mest för västsvenskar kanske, med många kopplingar till Norge. Just nu är min syster i Oslo och jobbar till exempel. Det är många svenskar i Norge, det ligger nära geografiskt och det ligger nära kulturellt. Alltså bryr vi oss mer. För mig känns det nästan som om det hade hänt i Sverige, det är så nära och vi delar så mycket med Norge.
Dessutom är det skillnad på katastrof och katastrof, på Afrikas horn dör folk varje dag på grund av svält. Det är fasansfullt och jag kan verkligen störa mig på medias intresse, eller bristande intresse för händelser som inte ligger inom vår kulturella eller geografiska närhet. Men svältkatastrofen har varit pågående under en lång tid, medan händelserna i Norge slog ner som en bomb(ursäkta). Här har vi ytterligare en aspekt, det har hänt alldeles nyss. Det är också en viktig faktor för att skapa engagemang hos oss. I Norge är det dessutom (som det ser ut nu i alla fall) en person som står bakom förödelsen. En människa.
Något som dessutom berör mig är, precis som vid brandkatastrofen i Backa 1998, att de döda är unga. I det här fallet unga med ett intresse att förändra och förbättra vårt samhälle.
Ett annat skäl till att vi reagerar starkare inför det här är väl att media har presenterat detaljerade bilder, ögonvittnesbeskrivningar och händelseförloppet i detalj. När jag läste tidningen i dag fick jag flera gånger tårar i ögonen. Vi har än så länge inte blivit serverade liknande intima detaljer om svältkatastrofen på Afrikas horn, även om jag sett en del TV-bilder på svältande barn. Förskräckligt såklart, det tycker jag verkligen, men vi får också ta i beaktning att bilder på svältande barn i ”Afrika” inte är något nytt för oss, utan något vi vant oss vid, hur illa det än låter. Vi knyter inte an till dem så samma sätt, även om vi tycker att det är förskräckligt.
Närheten till Norge betyder kanske framför allt att det också kan hända här. Med tanke på de högerextrema vindar som har vuxit sig starka under det senaste årtiondet hade en högerextrem galning lika gärna kunnat bestämma sig för att göra detsamma mot moderaternas ungdomsförbund, eller socialdemokraterna dito. I vilket fall så har händelsen skakat om oss. Norge har vaknat upp till ett nytt samhälle, där det finns människor ”vanliga norrmän” som beslutar sig för att attackera demokratin. Vad säger att det inte kan hända här?
För övrigt känns Jimmie Åkessons uttalande; ”I sådana här stunder är det av stor vikt att vi är konsekventa med att vi aldrig kommer att acceptera att våld och terror får fotfäste i vårt demokratiska samhälle” (GP 24/7-2011), som ett hån.
