Familjen – Allt på rött

Familjen och jag har följts åt i några år nu. Fem år har gått sedan jag först hörde talas om honom och bjöds in till hans universum av dansbeats och skånska texter. I höst släpptes hans tredje album ”Allt på rött”. Till skillnad från andra skivan ”Mänskligheten”, ligger fokus åter på Johan T Karlssons egen röst, istället för att blanda upp den med gästande soulsång.

Det finns flera små pärlor som bara är att plocka på nya skivan, för de är ganska korta och lättillgängliga. Det känns självklart. Det är ju såhär jag vill höra Familjen. Personligt om hur det är att bli pappa, personligt om hur det är att växa upp i en liten stad och personligt om hur livet förändras. En av mina många favoriter på skivan är ”Väger ett andetag”, som bjuder på ett både musikaliskt som textmässigt crescendo i slutet. Jag satsar allt på Familjen i höst, skivan kommer säkert att hamna på mångas årsbästalistor och definitivt på min.

Once upon a time in London – 4

Fjärde dagen i London var också den näst sista dagen och efter att vi bara hållt oss runt East End, Brick Lane, Liverpool Street var det dag att ta sig an shoppingmeckat Oxford Street. Herreminje säger jag. Galet mycket folk. Vi tog oss till Primark, bara för att och att Filip aldrig varit där innan, men det räckte att jag kom innanför dörrarna så ville jag vända igen. Kan ha berott på att det var nationell helgdag och att  alla andra var lediga också, men jag blir mer och mer trött på klassisk shopping. Tacka vet jag lite lugn vintage, där man oantastad strosar runt bland hängarna och hittar något eget. Allt igenom negativt var det inte, köpte ett par converse med rejäl rabatt mot det svenska priset.

Vi var hela tiden tvungna att hålla koll på klockan eftersom vi bestämt med Josefin dagen innan att vi skulle gå och se Prometheus på bion i Brick Laneområdet, plus att vi skulle ha tid att äta nåt innan bion. Filmen i sig var väl ok, en trea kanske, hade förväntat mig att bli mer rädd… Men kul om det blir en fortsättning. Efter filmen åkte Josefin hem, men jag och Filip åkte in till centrum igen för att gå på hans favorithar, en bluesbar med livemusik. Det var ett riktigt svängigt ställe, när vi väl kom in efter en timme i kö. Dessutom spelade en av Filips gitarridoler under kvällens jam så det var en winwinkväll. I källaren där också toaletterna fanns hade de målat av alla sina favoritlegendarer, så de var jag ju tvungen att fota.

Once upon a time in London – 3

Den tredje dagen i London var en stor dag. Drottningen skulle färdas i procession ner för Themsen, den största på 400 år eller nåt. Det var vi ju tvungna att se tänkte jag och Filip. Särskilt som hela eventet/firandet ledde till att Filip var ledig på måndag och tisdag och hade mer tid att umgås med mig. Tji fick vi. Det var så gott som omöjligt att komma ens i närheten av floden. Överallt var det redan avspärrat när folk sedan länge fyllt flodbankarna. Vi underskattade britternas och londonbornas monarkihysteri helt enkelt.

Det slutade med att vi gick och hälsade på Josefin och åt sushi på restaurangen som hon jobbade på. Efter det gick vi hem till Filips bror, matade katten, spelade lite fiol och tittade på film. Och innan vi försökte se drottningen hann vi med att gå igenom en blomstermarknad som antagligen var bättre när det inte regnade, men försäljarna var ett nöje i sig själva, alla ropade och sålde just sina blommor som var så bra och så billiga. Inte så illa trots allt.

Midsommar pt 2: 22/6

Såhär en dag sent kom jag på att jag borde döpt mina midsommarinlägg till ”En midsommarnattsdröm akt 1, akt 2 och akt 3. Men jag får spara på pretentionerna till en annan gång. Vi går alltså vidare i samma stil som i går. Midsommarafton var riktigt, riktigt bra. Kanske inte riktigt så varm som man skulle kunnat önska, men endast en liten skur. Det firades rätt traditionellt med sill, nubbe och dans runt stången. Tyvärr verkar jag inte ha ett enda kort på varken dans eller stång, men jag lovar, vi gjorde det. Och det var kul.

Active Childspelningen

I dag hade jag tänkt skriva en lysande återgivelse om Active Childs spelning i onsdags, men just nu är det lite sent påkommet… Jag har ägnat hela dagen åt att göra teoriprov på mobilen och (faktiskt! förvånar mig själv) tittat på melodifestivalen. Låten som vann var ju inte så pjåkig för att vara melodifestivallåt… Men Active Child då, jag gör ett försök.

Det slutade med att jag faktiskt träffade en tjej som jag kände yttepyttelite genom en annan tjej som jag känner från Lund. Jag tvingade mig på henne och hennes vän som var där och vi hade det riktigt trevligt. Det ordnar sig alltid. Active Child var bra, tekniken på scenen var lite sämre. Jag klagar mest över belysningen, vilket ledde till mina knappt ok bilder som jag publicerade i går. Att lokalen kanske inte vaar riktigt optimal för den här typen av spelning märktes också när Active Child och hans två kompmusiker skulle gå av scen efter sista låten(för att bli inkallade till extranummer), och var tvungna att klättra över det lilla räcket längst fram på scenkanten och gå igenom hela publiken för att ta sig ut i trapphuset… Men det betydde å andra sidan att jag var mindre än en meter från honom fyra gånger. Synd att jag inte är tonåring längre, då hade jag kanske kastat mig över honom och skrikit så där hysteriskt som de alltid verkar göra i top model.

Själva låtarna framfördes bra. Alla mina favoriter som Hanging On, Playing House och, precis som jag hade hoppats, I’m In Your Church At Night hanns med och det varvades flitigt mellan harpa och synth. Fick mig faktiskt att fundera på att börja spela harpa. Hur går det till liksom? Alla tonerna är fixerade, men man måste verkligen ha koll på alla toner också… Melodi och ackord i samma instrument. Jag antar att det är lite som piano på så sätt. Eller gitarr. En fiol går det inte att spela ackord på, inte på samma sätt i alla fall, det är för det mesta en ton i taget.

Han började i alla fall med You Are All I See, som jag sedan läste om på hemsidan, låten som också är titeln på albumet. Tydligen har han sagt att:

”You Are All I See is an attempt to build a bridge between the listener and I, in that, I wrote these songs for you as much as I did for me. And right now when you are listening to my voice, by yourself, it really is just you and I.”

Gu’ va fint. Det är lite som med författaren och läsaren, författaren talar till läsaren, antingen direkt eller indirekt. Under själva spelningen pratades det inte så mycket, Active Child/Pat Grossi sa mest ”thank you”, men vid slutet av spelningen innan extranumren sa han att han var glad att vara här, att det var första gången han var i Sverige och att han länge hade sett fram emot att komma hit. Min lokalpatriotism gör att jag känner mig lite extra glad att han var i Göteborg först, blev ju Malmö i fredags och Stockholm i dag, men här var han först.

Jag kan tänka mig att alla kanske inte finner ämnet Active Child lika fascinerande som jag, så jag ska runda av. Trummisen levde sig verkligen in i musiken, trumsetet var en blandning mellan klassiska trummor och elektroniska och han gjorde jobbet med den äran. Alla tre gick faktiskt av scen med rejäla svettfläckar. Då vet man att de har tagit ut sig rejält, att de har ansträngt sig. Och det känns ju bra när man har betalat 160 kronor för att de ska göra just det.

I morgon ska jag fortsätta med teoripluggandet och kanske ta några bilder på Baloo som vi är hundvakt åt. Börjar känna av min lätta allergi nu, näsan rinner och ögonen kliar om jag inte tvättar händerna varje gång jag klappat honom…

Bilder Active Child

I onsdags var jag och såg Active Child på Henriksberg. Jag hade med mig kameran och mitt 18-105objektiv, men de flesta bilderna blev usla, kanske hade blivit bättre med mitt fasta objektiv. Men det får jag aldrig veta… Det är alltid svårt att ta bilder på spelningar, speciellt om de är inomhus med svag belysning. Som onsdagens. Här är några som ändå är ok(och imorgon skriver jag om själva spelningen):

Ingen lysande bild, men här syns det att han sitter vid harpan