Active Child gör hiphop

Illustration: Dessie Jackson

Illustration: Dessie Jackson

I går lade Active Child upp en låtlänk till Soundcloud på sin facebooksida(som han uppdaterar själv regelbundet). Det är inte en Active Childlåt, utan Pat Grossi sjunger refrängen på Gilbere Fortes låt Nolita, på sitt eget karaktäristiska sätt. Att Pat Grossi/Active Child gillar hiphop/r&b kan ju knappast komma som en överraskning för någon som lyssnat på ”You Are All I See(jag till exempel)och speciellt då ”Playing House”, min favorit från skivan. Eller som Pat Grossi själv skriver:

”anyone who knows me well, knows that i was born and raised on hip hop. this may come as a surprise considering the aesthetic I’ve created w/ AC, but it has had a massive impact on me as a songwriter and producer. its a genre i will always be passionate about. so although collab’s like this might feel like a curveball, its just me being me, bringing what I do to music I admire. hope you enjoy the track, more to come. and obviously plenty more AC. Pat xo”

Själva låten då? Hmmm… Jag gillar Active Childbiten och det är inget fel på rappen, men jag tycker inte riktigt att de passar ihop. Det känns lite som om det är två olika låtar som har mixats ihop. Kanske behöver låten bara tid, kanske blir den bättre med tiden. En del låtar är ju sådana.

Video:

Eller Soundcloud:


En låt som jag däremot gillade direkt är Active Childs ”Evening Ceremony” från ”The Host”s soundtrack. Den är är maffig och skör på samma gång, om du sätter på den med hörlurar på förstår du. Lyssna här:

Annonser

Hannah Cohen + Active Child = ljuv musik

Jag är fortfarande lite fast i Active Child efter förra veckans spelning. Nu har jag hittat hans remixer. Like a lot. Här är den senaste, ”The Crying Game” av Hannah Cohen, model, gone photograhper, gone musician. En del har det. Låt Active Childs harpa och Hannah Cohens sköra röst vagga dig till sömn, nu ska jag gå och lägga mig, i morgon väntar uppkörning. Peppar, peppar ta i trä.

Och här är Hanna Cohens original:

Active Childspelningen

I dag hade jag tänkt skriva en lysande återgivelse om Active Childs spelning i onsdags, men just nu är det lite sent påkommet… Jag har ägnat hela dagen åt att göra teoriprov på mobilen och (faktiskt! förvånar mig själv) tittat på melodifestivalen. Låten som vann var ju inte så pjåkig för att vara melodifestivallåt… Men Active Child då, jag gör ett försök.

Det slutade med att jag faktiskt träffade en tjej som jag kände yttepyttelite genom en annan tjej som jag känner från Lund. Jag tvingade mig på henne och hennes vän som var där och vi hade det riktigt trevligt. Det ordnar sig alltid. Active Child var bra, tekniken på scenen var lite sämre. Jag klagar mest över belysningen, vilket ledde till mina knappt ok bilder som jag publicerade i går. Att lokalen kanske inte vaar riktigt optimal för den här typen av spelning märktes också när Active Child och hans två kompmusiker skulle gå av scen efter sista låten(för att bli inkallade till extranummer), och var tvungna att klättra över det lilla räcket längst fram på scenkanten och gå igenom hela publiken för att ta sig ut i trapphuset… Men det betydde å andra sidan att jag var mindre än en meter från honom fyra gånger. Synd att jag inte är tonåring längre, då hade jag kanske kastat mig över honom och skrikit så där hysteriskt som de alltid verkar göra i top model.

Själva låtarna framfördes bra. Alla mina favoriter som Hanging On, Playing House och, precis som jag hade hoppats, I’m In Your Church At Night hanns med och det varvades flitigt mellan harpa och synth. Fick mig faktiskt att fundera på att börja spela harpa. Hur går det till liksom? Alla tonerna är fixerade, men man måste verkligen ha koll på alla toner också… Melodi och ackord i samma instrument. Jag antar att det är lite som piano på så sätt. Eller gitarr. En fiol går det inte att spela ackord på, inte på samma sätt i alla fall, det är för det mesta en ton i taget.

Han började i alla fall med You Are All I See, som jag sedan läste om på hemsidan, låten som också är titeln på albumet. Tydligen har han sagt att:

”You Are All I See is an attempt to build a bridge between the listener and I, in that, I wrote these songs for you as much as I did for me. And right now when you are listening to my voice, by yourself, it really is just you and I.”

Gu’ va fint. Det är lite som med författaren och läsaren, författaren talar till läsaren, antingen direkt eller indirekt. Under själva spelningen pratades det inte så mycket, Active Child/Pat Grossi sa mest ”thank you”, men vid slutet av spelningen innan extranumren sa han att han var glad att vara här, att det var första gången han var i Sverige och att han länge hade sett fram emot att komma hit. Min lokalpatriotism gör att jag känner mig lite extra glad att han var i Göteborg först, blev ju Malmö i fredags och Stockholm i dag, men här var han först.

Jag kan tänka mig att alla kanske inte finner ämnet Active Child lika fascinerande som jag, så jag ska runda av. Trummisen levde sig verkligen in i musiken, trumsetet var en blandning mellan klassiska trummor och elektroniska och han gjorde jobbet med den äran. Alla tre gick faktiskt av scen med rejäla svettfläckar. Då vet man att de har tagit ut sig rejält, att de har ansträngt sig. Och det känns ju bra när man har betalat 160 kronor för att de ska göra just det.

I morgon ska jag fortsätta med teoripluggandet och kanske ta några bilder på Baloo som vi är hundvakt åt. Börjar känna av min lätta allergi nu, näsan rinner och ögonen kliar om jag inte tvättar händerna varje gång jag klappat honom…

Bilder Active Child

I onsdags var jag och såg Active Child på Henriksberg. Jag hade med mig kameran och mitt 18-105objektiv, men de flesta bilderna blev usla, kanske hade blivit bättre med mitt fasta objektiv. Men det får jag aldrig veta… Det är alltid svårt att ta bilder på spelningar, speciellt om de är inomhus med svag belysning. Som onsdagens. Här är några som ändå är ok(och imorgon skriver jag om själva spelningen):

Ingen lysande bild, men här syns det att han sitter vid harpan

Active Child i kväll!

Jag har velat än hit än dit. Men nu har jag bestämt mig. Jag går och ser Active Child i Göteborg i kväll istället för att åka ner till Malmö efter halkkörningen i Halmstad på fredag. Känner att helgen försvinner om jag åker ner och det har jag inte riktigt tid med när det är teoriprov på måndag(läskigt).

Alltså går jag själv på Active Child i kväll. Om det är någon som av en händelse råkar läsa min blogg och också ska gå dit i kväll får du gärna skriva en liten kommentar, jag är uppkopplad jämt och får ett litet mail när någon kommenterar. Annars klarar jag mig rätt bra själv även om det ofta är roligare att gå på spelning tillsammans med någon annan som också kan sjunga med i låtarna.

Jag hoppas och tror att det blir en fantastisk spelning och att han varvar material från 2010 års EP och debutalbumet från förra året. Oooh vad spännande det ska bli, känner redan lite pirr i magen inför tanken.

För att tillåta mig själv den här excessen måste jag dock få så mycket gjort som möjligt innan Active Child går upp på scen klockan 21. Framför allt plugga körkortsteori och ta en dusch.

Foto:Steve Asenjo

Hur länge kan man lyssna på en skiva innan man tröttnar?

Det undrar jag just nu. Jag har ägnat den senaste månaden åt att toklyssna på Active Childs(som jag skrev om här) album ”You Are All I See”. När det gäller andra skivor brukar jag liksom tröttna lite efter ett tag och känna att det är dags att hitta något nytt, något mer att lyssna på, även om jag tycker att skivan är bra. Men så känns det inte med Active Child. Jag bara lyssnar och lyssnar och det blir bara bättre och bättre.foto: Brent Mullins

Jag kom igång lite sent, eftersom det dröjde ett tag innan skivan hamnade på Spotify, och det är så krångligt att lyssna på något annat sätt. Jag har blivit Spotifybekväm… Men så såg jag då runt nyår att den nya skivan fanns på Spotify. Det har varit kärlek ända sedan dess. Jag ska erkänna att jag kanske var lite svårflörtad i början, men redan vid andra genomlyssningen började jag känna det där pirret i magen som kommer när det är något som klickar.okänd fotograf

Jag har tänkt att skriva det här inlägget länge, men inte kunde besluta mig för vilken låt som är bäst och därför skulle läggas upp på bloggen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för det, det finns flera aspiranter, men att säga att den ena är bättre än den andra går bara inte.

Vad är det då som gör det hela så magiskt? Här är det också svårt att välja ut en grej, men något som bidrar till storheten är det mjuka elektroniska soundet, harpan, falsettsången och bra texter. För att förstå gäller det att lyssna själv. Jag lägger alltså upp flera låtar på en gång, men rekommenderar er att lyssna på hela skivan på Spotify, där ingår även smakfulla remixer av några av låtarna.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_W_JkgDzTwU&feature=related