Icke sa Nicke

Jag är aldrig bra på att få något gjort om ingen står och flåsar mig i nacken. Idag fick jag två punkter gjorda på dagens lista. Det lättaste, eller det som tog minst emot. Resten av tiden använde jag till att gå ut och ta lite kort och sova middag. Jag vet inte varför jag blev så trött. Kanske för att en journalist från City Malmö/Lund ringde och väckte mig i förtid och ville ha min hjälp att hitta någon som snart var färdigutbildad som kunde ställa arbetsmarknadsfrågor till politikerna. (väldigt lång mening jag vet, men jag orkar inte)

Jag var inte så bra kom hon snabbt fram till efter som jag pluggar till journalist, och det kan jag hålla med om, det blir lite tråkigt, och ger intrycket av att man inte ansträngt sig särskilt mycket. Så jag gick upp ur sängen och frågade runt i korridoren, men ingen var intresserad. Och det kan jag också förstå, komma på fem viktiga frågor sådär bara, det är inte så lätt, det kan inte jag heller göra. Jag vet inte hur det kommer bli för mig när jag blir färdig, exakt vilka svårigheter jag kommer stöta på, och då blir alla frågor som rör mig direkt så hypotetiska. All kontakt jag har haft med arbetsmarknaden har varit via extrajobb, korta perioder, utan riktig koll på situationen. Och jag har dessutom valt ett yrke med ett överskott på arbetskraft. Då får jag skylla mig själv lite grann, jag kunde ju blivit något inom ett bristyrke om jag bara ville ha ett jobb.

Här är något taggigt jag hittade när jag var ute på min lilla fotopaus idag:

foto: Malin Taipale

Annonser

Tonåring

Jag känner mig lite som en tonåring igen.

Mamma säger att jag ska rensa i rabatten, jag säger att jag gör det sen, hon säger att hon undrar hur jag ska hinna med att hjälpa till hemma när jag arbetar senare i månaden, och jag blir förbannad eftersom mina systrar inte behöver göra lika mycket som jag när de är hemma och inte jobbar. Orättvist. Jag sa ju att jag känner mig som en tonåring.

Jag är lite stolt över mig själv dock, det här med att det är orättvist och att mina systrar inte gör så mycket lyckades jag hålla inom mig. Istället för att börja gorma om det skriver jag det här inlägget. Jag är patetisk.

bakisångest på tåg

Helgen är över, verkligheten pockar på uppmärksamhet. Efter en helg i Göteborg  är det tåget tillbaka till lilla Lund som gäller med värmevallningsbakfylla. Plåster, solsken, vänner, haga, café, presenter, våfflor, mommo, moffa, örhängen, weekday, ångest.

En bra helg kan man sammanfatta det med, ångesten dök upp efter weekday när jag insåg att kontot ekade tomt. Tur att jag har mat i skafferiet.

Som vanligt är dessutom själva besöket lite ångestframkallande, det är alltid lika jobbigt att åka ifrån Göteborg, det finns så mycket som jag älskar som jag lämnar i staden.

Det som är bäst med att lämna stan är att jag slipper se alla hipsters, med deras ”jag-är-så-jävla-cool-att-jag-inte-ens-kan-nedlåta-mig-till-att-le”-attityd. Hipsters finns ju såklart överallt, och kanske råkade jag bara hamna på ställen som är populära bland dem, men jag tyckte mig se dem överallt. Och självklart vet jag att de antagligen är ganska osäkra människor, som gömmer sig bakom en fasad. Det är ju ingen nyhet att det är så det fungerar.Och trots att jag vet att det är så blir jag störd av dem. Jag tror det är dags att jobba på ”live and let live”, det där jag lovar vid varje nyår, att sluta störa mig på människor, det är ju ganska korkat att lägga energi på det.

Klockan 22 ska jag vara framme i Lund, då ska jag fokusera på att knåpa ihop veckans Rekyl, allt har liksom hamnat på stand-by på grund av göteborgsresan. Det är ganska mycket att göra, dessutom kan det vara läge att kolla upp veckans schema, kanske inte ens har föreläsning imorgon. förutseende.