Som jag har väntat…

I dag fick jag äntligen det bokpaket jag beställde den 21:e mars. De har inte de snabbaste hästarna i stallet direkt på bokus…(ja, jag vet, inte helt rätt använt, men ändå så passande). Har kollat på exakt hur lång tid det skulle ta att skicka böckerna enligt hemsidan och då hann de precis inom tidsramen… Alla dessa helger kom i mellan och räknas därmed inte.

Men skit samma. Nu har jag fått böckerna och nu ska jag frossa. Det är de två andra delarna i trilogin om Phèdre som jag skrivit om tidigare, en annan bok som var så billig att jag köpte den trots att första delen i den trilogin inte var så bra, och en bok av Anne Bishop, som skrev ”The Black Jewels Triology” som jag tyckte så mycket om.Vi ses om två veckor när jag kommer ur läskoman, haha.

Kushiel’s Dart

Jag har definitivt kommit igång med min bokläsning igen. Kanske lite för bra. Det är så lätt att fastna i en bok, att välja boken framför andra, mer viktiga saker, som att ta tag i mitt liv. För ett tag sedan beställde jag fyra böcker från Bokus, enbart fantasy, dvs tjocka exemplar. En av dem skrev jag om i torsdags, men innan jag läste den läste jag ”Kushiel’s Dart” av Jaqueline Carey. Efter att jag läst ”The Dark Jewels Triology” var jag så imponerad av den att jag bara var tvungen att skriva om den, men Kushiel’s Dart var verkligen inte fy skam. Den går loss på 900 (!)sidor, så det är inte någon fjäderviktare vi pratar om. Det är också den första delen i en trilogi(fantasy som sagt, vem är förvånad?) så Jaqueline verkar ha en förkärlek för de långa berättelserna.

En sådan här bok skulle lätt kunna kännas lite för lång, även för en sån som jag, som gillar tjocka böcker, men jag tycker att Jaqueline Carey löser det väl och drar läsaren djupare och djupare in i sitt universum. Det enda som gör mig tveksam är hur hon ska lyckas hålla intresset uppe i två delar till, hon hade lika gärna kunnat låta historien ta slut i bok ett. Åh, hur länge ska hon hålla oss på halster, tänker du nu, när ska hon berätta om vad boken handlar om? Eftersom boken är på 900 sidor är det svårt att göra handlingen rättvisa i en sådan här liten text, samtidigt vill en ju inte veta allt som händer i en bok innan en läser den. Men, här kommer ett försök till att göra en lång historia kort.

Berättelsen utspelar sig i en annan värld såklart, men med tydliga referenser till vår egen. Kartan i början visar tydligt att det är ett Europa vi tittar på, om än annorlunda mot vårt eget. Huvudpersonen Phèdre nó Delaunay föds i Terre d’Ange(Frankrike), ett land som är/anser sig vara det skönaste  i världen. Det är också ett land styrt av andra lagar och normer än vad vi är vana vid. Mottot som styr deras liv är ”Love as thou wilt” fri kärlek på alla sätt, alla riktningar är tillåtna och tillgodoses genom ”The Night Court”. Phèdre sälj in i ett av det nattliga hovets hus och växer upp där. Snart visar hon sig dock ha en alldeles speciell förmåga: att vara en sann masochist(Och innan du ryggar tillbaka här vill jag bara påpeka att det här inte är det berättelsen kretsar runt, även om det är en viktig del i varför det blir som det blir).

I och med sin unika förmåga säljs Phèdre vidare till en aristokrat för att läras upp i hans hus till att inte bara behaga i sängkammaren, utan också kunna samla in information. Hon blir en spion. Det är nu historien tar fart på riktigt, för det är ju aldrig enkelt, och fienden finns där du minst anar dem. Phèdre upptäcker något som hotar själva Terre d’Ange existens och måste kämpa för att kunna rädda det som gör henne till det hon är. Myten om den lyckliga horan är i allra högsta grad levande, även om Jaqueline Carey låter oss förstå att det inte alltid är så kul. Kanske ska vi också ta i beaktande att Phèdre är född in i systemet och ser det som något självklart, men det är ändå den delen som skaver lite i boken.

Nåväl, mest av allt är det en reseskildring, av Phèdres värld men också hennes inre resa, hur hon kommer till insikt. Och det är gjort på ett bra sätt, verkligen, men som jag skrev längre upp undrar jag hur berättelsen ska fortsätta, hur ska Phèdre kunna utvecklas mer än hon redan har gjort(en massa elände och lidande gjorde en hel del för Phèdre karaktär)? Trots det har jag beställt både bok två och tre i trilogin, det är trots allt lite av en fantasyläsares dröm, berättelsen tar aldrig(eller nästan aldrig)slut, den bara fortsätter…

(omslaget är förövrigt ingen höjdare enligt mig väldigt amerikanskt…)

Jag har läst en bok

…eller rättare sagt, en trilogi, fast inbakad i en enda bok. Det är fantasy såklart(finns inte så många andra genrer med samma förkärlek för att dela upp historier i tre delar). Anyhow. Trilogin heter ”The Black Jewels Trilogy” och är skriven av Anne Bishop. Den handlar om en annan värld, som så mycken annan fantasy. Vad som skiljer den här världen från vår(förutom tillgången till magi då) är att världen är matriarkal och på den andra sidan gott. Det betyder inte att den är ond, men mycket som vi tycker är fasansfullt anses inte vara det där. Ett mord är till exempel ingen big deal, om man har ett bra skäl till det i alla fall. Eller om man har tillräckligt mycket inflytande(det sistnämnda kanske stämmer in på vår värld).

Det är en korrupt värld, indelad i kaster efter magisk förmåga. Befolkad varelser som lever i årtusenden, en värld som under de senaste 50 000 åren(eller om det var de senaste 2000 åren, många siffror att hålla koll på) blivit än mer korrupt, då en ”Översteprästinna” tagit makten över en av de tre sfärerna(det mörka kungariket=”vanliga” världen, skuggriket och dödsriket) och vill ha mer.

I denna matriarkaliska värld hålls de manliga magikerna, som utgör något som helst hot, som sexslavar(!) med hjälp av en ”ring of obedience”. Gissa var den sitter och var det gör ont om de inte följer order, vilket de inte alltid gör… De två mäktigaste manliga magikerna är bröder och påtvingade dessa lydnadsringar. Det enda som har fått dem att härda ut under 1700 förödmjukelser är löftet om att en ny tid ska komma är den gamla och rätta ordningen ska återkomma. Allt genom ”Queen”. Det är olika drottningar som styr de olika territorierna, men den drottning som de båda bröderna väntar på är mer än så.

Så en dag träffar de båda på en ung flicka med oväntade krafter och oväntade förmågor och profetian kan äntligen uppfyllas. Eller?

Den här trilogin kanske verkar lite banal när jag beskriver den, men det är den inte. Det är en av de bästa fantasytrilogier som jag läst, den har allt, mord, svek, kärlek. äventyr och vänskap. Eller vilket substantiv du vill stoppa in där. Det enda den saknar är detaljerade beskrivningar av krig. Men det klarar jag mig utan, slagsmål finns det gott om ändå.

Songs of the Earth – recension

Jag har tagit mig ur min ”läskramp”(har inte läst mer än en, kanske två böcker sedan i somras) med en fantasybok. Känns tryggt att återvända till en värld är något mer än den gråa verkligheten, en värld som vilar på andra lagar än vår egen, men likväl har problem.

Den bästa fantasyn är ändå den där det vita och det svarta blandas i varandra och det inte alltid är säkert vem som är på den goda eller den onda sidan. Där det precis som i vår värld är människor det handlar om, med mänskliga brister och tillgångar, som i George R. R. Martins eller J. V. Jones böcker.

Nu är det inte någon bok av dem som jag har läst, utan ”Songs of the Earth” av Elspeth Cooper. I en värld där kyrkan straffar brukandet av magi med döden befinner sig den unge tempelriddarnovisen Gair i en prekär situation när han blir påkommen med att använda den förbjudna ”sången”(magin). Självklart klarar han sig undan sitt dödsstraff(annars hade det inte blivit någon bok), men upptäcker att det bara är början på ett helt nytt liv med många faror, för honom själv och för mänskligheten.

Det som gör boken lite typisk för sin genre är Gairs okända ursprung, hans resa mot upplysning och det faktum att han(såklart)är en extraordinär magiker och krigare. Men ingen vet varför. Och det får vi heller inte reda på i den här första delen i vad som kommer bli en(?) trilogi;”The Wild Hunt”.

Det är ganska tydligt vad som är gott och vad som är ont, även om det kanske utvecklas i senare böcker. Jag hoppas det. Ge mig förräderi och egoism där man minst anar det så blir jag nöjd. Boken är dessutom medryckande, om än inget mästerverk, jag vill veta vad som kommer att hända med Gair och de andra karaktärerna och jag vill veta varför det har blivit som det blivit. En del frågor besvaras i Songs of the Earth, men inte alla. Någon gång under 2012 kommer del två, ”Trinity Moon” ut, så jag får ge mig till tåls tills dess. Allt som allt en helt ok bok, jag ser fram emot att läsa fortsättningen, men kommer inte placera ”Songs of the Earth” på min bästalista.