Alper – recension

I torsdags förra veckan var jag och såg två filmer på en kväll. Det kallar jag att vara effektiv. Förutom Alper på filmfestivalen såg jag också Tinker Tailor Solider Spy på den ”vanliga” biografen. Dyrare biljett alltså. Och en helt annan slags film. Men det var Alper det gällde nu.

4

Alper är en ganska märklig film. För de som redan sett regissören Giorgos Lanthimos Dogtooth kommer det kanske inte som en överraskning. Jag har inte sett Dogtooth och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Enligt min vän Sara, som jag såg filmen med, går den dock i liknande spår.

Å andra sidan kan det kanske räcka att läsa vad Göteborgs Filmfestival skrivit om filmen på sin hemsida för att förstå att det här inte är någon vanlig spelfilm: [Alper] ”handlar om en grupp människor som erbjuder sig att spela avlidna verkliga personer så att de anhöriga kan interagera med dem”. Så det var med nyfikenhet jag gick för att se filmen. Den låter knäpp och var också rätt knäpp.

Det tar ett tag innan man kommer in i filmen. Det är ingen klassisk spelfilm där det är rätt att räkna ut berättarstrukturen, vad som möjligtvis kommer att hända, utan tidigt förstår man att det här kan landa varsomhelst.

Gruppen som spelar döda människor för de efterlevandes skull är även den märkligt ihopsatt. En ambulansförare, en sjukhusanställd(vi får aldrig veta exakt vad hon jobbar med), en gymnast och gymnastens tränare. Maktspel sker inom gruppen och mellan medlemmarna.

Protagonisten i Alper är den sjukhusanställda kvinnan som jag tror kallas Monte Rosa,(alla medlemmar i gruppen har tagit namn efter toppar i alperna) hon börjar ett farligt spel när hon börjar spela en död åt en familj utan gruppens vetskap. Men det viktiga är inte vad hon gör, utan varför. Något som inte är helt lätt att svara på. Hon vill spela en roll. Så mycket är säkert. Kanske vill hon också bli rollen, få en relation till människor genom att vara den de vill att hon ska vara.

Filmen är både rolig och brutal på sina ställen, ingen av medlemmarna i gruppen är i någon mening snäll, alla drivs av sina egna egon. Det går inte att titta på filmen och bara låta sig svepas med, utan det krävs att du som publik är vaken och tänker under hela filmen. Och efter att den tagit slut.

Vilka roller väljer vi att spela? Var går gränsen?

Det var väldigt svårt att sätta ett betyg på den här filmen, kanske borde jag låta bli, men just för det faktum att den får mig att vilja se den en gång till blir det ändå en fyra i betyg.
Här är filmlens trailer. Kom ihåg att sätta på textning om ni inte pratar grekiska, fast å andra sidan är det inte så mycket som sägs.

Annonser

Vinylmania – recension

I går var det dags för ”Vinylmania” på filmfestivalen. Here’s my verdict:

3

Vinylmania är Paolo Campanas försök att göra sin fascination för vinylskivor begriplig. Det börjar med frågan var ljuden och musiken som omger oss kommer ifrån och spinner raskt vidare till riktigt galna vinylsamlare och andra vinylnördars fascination för vinylskivans överlägsna ljudkvalitet och mångsidighet. Paolo Campana reser över jorden för att finna svar, men det är här filmen börjar bli lite otydlig. Vad är det egentligen Paolo Campana vill ha svar på och hur ska vi nå svaret?

Det är det här filmen faller på. Den röda tråden är vagt formulerad redan i början, varifrån kommer musiken/ljudet, är en fråga som inte bara kan besvaras ”genom spår i en plastskiva”. Det hade varit att bagatellisera musiken och skaparna bakom den totalt. Men kanske missförstår jag Paolo Campana, kanske finns det en plan bakom alla lösa trådar som slängs ut för att inte plockas upp igen, eller plockas upp lite halvhjärtat.

Filmens största problem är alltså att den är alldeles för spretig. Om jag hade varit filmens producent skulle jag påpekat att den tidigt borde begränsats genom tydliga frågeställningar och en tes om vad vi kommer landa i. Nu landar vi i just ingenting, det blir bara en upprepning av inledningen.

Må så vara att det finns många underbara vinylälskande män(en kvinna syns i förbifarten och säger ”vinyl är bäst”, annars är det en tydligt mansdominerad film) ute i världen, men alla behöver inte ges plats i en film om vinylskivor. Det verkar som om Paolo Campana inte kunnat med att ta steget att ”kill your darlings”, utan istället låtit alla vara med. Vilket leder till en brist på fördjupning i filmen. Om han hade begränsat antalet historier, fördjupat/koncentrerat innehållet, hållit fast i en röd tråd och klippt bort en halvtimma onödig filmtid hade betyget kunnat bli en fyra. Nu blir en trea.

Playing Warriors – recension

I går var vi och såg ”Playing Warriors” på filmfestivalen. Här kommer en liten recension.

2

Playing Warriors hade sin internationella premiär på Göteborgs Filmfestival och är också delfinansierad via filmfestivalen och SIDA. Den handlar om kvinnor i Zimbabwe och om hur dagens unga revolterar mot det traditionella samhället. I centrum finns karriärkvinnan Nyarai, som trots sina yrkesframgångar stöter på patrull hemma. Hennes mamma vill mest av allt se henne gift, så hon slipper höra att hon uppfostrat sin dotter fel.

Nyarai vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill ha en modern och ansvarsfull man. Via lite matchmaking träffar hon på en framgångsrik och snygg man på frisörsalongen där hennes mamma fixar sitt hår. Men är han så perfekt?

Runt Nyarai finns också hennes lillasyster Mati som riktigt bra på basket och Nyarais två närmaste vänner. Föräldrarna säger att det inte går att leva på att spela basket som kvinna in Zimbabwe och att lillasystern ska fokusera på sina collegestudier.

De två vännerna är varandras motsatser. Den ena, Nonto, är djupt kristen, har väntat med sex och ska gifta sig med en lika kristen man. Den andra, Maxi, har en affär med en gift man och tycker att det där med giftermål är fånigt.

Foto från maijaifilms.com (Nyanrai, Maxi och Nonto från en scen i filmen)

Där har vi grundberättelsen. Filmen var helt ok, kanske sänker jag mina krav bara för att det så tydligt låg en låg budget bakom. Om samma film hade gjorts i Hollywood, eller för den delen i Sverige hade jag kanske sett den med andra ögon.

Nu fanns det vissa irritationsmoment. Som att skådespeleriet inte alltid var på topp och att kameran sköttes slarvigt. Vid några scener klipptes cirka en till två centimeter av skådespelarnas huvuden av av kameran. Inte så proffsigt. Själva bildkvalitén var inte heller hundra, men det går att bortse ifrån. Något som inte är lika lätt att bortse från är scenövergångarna, de kändes vid flera tillfällen väldigt såpa-aktiga och i vissa fall rent skrattretande, man måste inte använda sig av alla effekter bara för att man kan.

Trots mina ovanstående invändningar tyckte jag ändå att filmen var ok. Slutet kanske var lite tillrättalagt, men jag tror att det var budskapet som var det viktiga i den här filmen. Att kvinnor kan. Om jag skulle sätta ett betyg på filmen så får det nog bli en 2a, det vill säga bra.

Det blir lite filmfestival

Skriver det här inlägget lite på språng, ska ta mig in till stan för att se film på filmfestivalen alldeles strax. I dag blir det Playing Warriors (http://filmweb01.filmfestival.org/filmfestival/info/sv/festivalprogram/programentry?filmId=175233). Ska bli spännande. Kan inte hitta någon trailer tyvärr, men det finns en del info i länken. Återkommer med om filmen var bra eller inte senare.