90-talet ringde…

…och ville ha tillbaka sin låt. Jag har kommit hem från Norge nu, med ett ohyggligt antal bilder i bagaget, eller på minneskortet. Så många att det kommer kräva en viss tid att göra något åt dem och lägga upp dem. Alltså händer inte idag(eller imorgon för den delen).

När vi åkte hem ifrån Norge lyssnade vi en del på en kanal som spelade musik ”från de senaste fyra årtiondena”, det var rätt mysigt, lätt att sitta i bilen och sjunga med. En av låtarna som spelades var den gamla nittiotalsklassikern ”Burnin” med ”Cue”, ni vet det där bandet som Niklas Hjulström är med i och som blev en stor hit när de spelades i tv-serien ”Glappet” om två gymnasietjejer som kärar ner sig i två äldre män. Läser nu på wikipedia att gruppen ”Cue” kom till i samband med att låten i tv-serien blev en hit. Intressant.

Hela den här historien blir än mer intressant av att jag igår satt vid köksbordet och slöläste GPs kulturochnöjesdel. På sista sidan finns en annons från Liseberg med veckans artister på Taubescenen. Vad står där om inte ”Cue”. What are the odds liksom? Vem vet, kanske går och ser på konserten till och med. Fram tills dess tycker jag att vi lyssnar på Burnin och drömmer oss tillbaka, tillbaka till det ljuva nittiotalet.

Och ännu en kväll

Så kom vi då iväg för att se Jonathan Johansson på Liseberg. Vi började hos Clara med lite vin och gick sedan ner till Liseberg där vi letade oss fram till Evert Taubescenen och mötte upp Adam. Adams planer på en öl till konserten fick dock läggas ner eftersom ölen bara fick drickas på uteserveringen. Men så gick han på Jonathan. Och det var bra. Bra originella versioner av låtar från ”Innan vi faller” och dessutom nya låtar, fyra stycken tror vi. De var riktigt bra, frågan är när vi får lyssna på dem nästa gång. Jonathan ska tydligen spela på Malmöfestivalen, så om jag är där då blir det en konsert till. Allra helst vill jag ha den nya skivan i handen nu, med en gång, men eftersom den spelas in nu är det bara att vänta.

Jag hade inte tagit med mig kameran, så det blev bara halvtaskiga bilder med mobilkameran, hade kunnat bli underverk till bilder då vi satt på första raden, men men, inget att göra åt. Clara hade med sig sin kamera, så det kan ha blivit några bra bilder för henne i alla fall. Vi satt alltså på första raden. Att det var första raden var bra, att vi satt var sämre. Jag ville resa på mig och dansa, men det gick ju inte för sig, speciellt inte med de bistra säkerhetsvakterna.

Han snackade lite också Jonathan, skulle skämta och säga att de förlorat en keyboardist, att han hängt sig… Ja, det var roligare då, som det ofta är.

När konserten var över(han fick inte spela något extranummer, dum-liseberg) stack vi hem till clara, och efter lite häng blev det utgång på Kontikti med resten av gänget, och jag övertrasserade kontot. Alltid lika härligt.

Här är min bästa iphonebild. Solen sken rejält, så resultatet blev därefter.

——————————-

Uppdatering: Jag var lite bakis när jag skrev det här, det var en fantastisk kväll, inlägget gör den inte rättvisa.

Aldrig ensam

Nu är både mamma och pappa hemma. Lite egentid hade faktiskt inte skadat, men pappa gick på semester i fredags, och mamma är sjukskriven, så det är inte så mycket att göra åt. Men jag gör inte så mycket i vilket fall, har hamnat i någon slapp fas, dagens ansträngning var att plocka ur diskmaskinen, så jag ska väl egentligen inte klaga.

Veckans höjdpunkter, hittills består annars av att Clara kanske kommer hit på torsdag om det är fint väder = premiärdopp. Den andra höjdpunkten innehåller samma Clara, fredag på Liseberg med Jonathan Johansson. Herregud säger jag bara. Kittlar i magen bara jag tänker på det. Efter att ha sett Jonathan var för sig, jag i Lund och Clara i Göteborg, ska vi nu se honom tillsammans. Det kommer med största sannolikhet bli magiskt. För det är trots allt något extra att gå och se en artist med någon som gillar artisten lika mycket, det blir liksom dubbelt så bra.

Den karamellen måste jag suga på ett tag… under tiden njuter vi av den formidabla videon till Aldrig ensam.