Norgeresan 3

Andra sidan sundet…

Jag fyller på med lite fler bilder från Norge i somras. Om jag inte missminner mig så skulle Anna jobba eftermiddagen eller nåt sånt den här dagen, så vi passade på att besöka Rugsunds Handelsstad på förmiddagen. Jag körde bilen och det var en upplevelse… Dels var det lite svårt att hitta till Rugsund, dels körde de infödda som dårar på de smala, backiga och krokiga vägarna. Flera gånger satt jag bakom ratten med hjärtat i halsgropen. Men vi och bilen överlevde färden utan missöden. Rugsund är en gammal handelsplats som har funnits sedan 1600-talet och blev kulturminnesmärkt redan 1924. Läs mer här(på nynorsk).

När Anna stuckit till jobbet tog vi oss en sväng i Kalvåg som är den större orten i Bremanger(fast fortfarande väldigt liten). Vi tittade i affären och tänkte fika, men fika gör man tydligen inte i Kalvåg. Kaffe gick att köpa, men till det var det glass eller mat-mat som gällde. Och kaffet var svagt…

Vi drog i alla fall runt lite och jag fotade lite vyer. Anna slutade jobba och vi åkte tillbaka till Grotle.

Här kan du se de två tidigare inläggen från samma resa.

Smajl1

Smajl2

Den lilla lanthandeln

Gammal gul lagerbyggnad

Det är så skoj när det regnar

regn i viken

Andra sidan sundet…

Gula huset

Mot Kalvåg:

Vattenfall

Svagt kaffe – gör ingen glad…

Bröte

Mellan väggarna

Anna hade jobbat klart – hurra!

Norgeresan 2

Norge alltså. En sån pärla. Efter andra dagens övernattning i Sogndal möttes vi av det norska fjordlandskapet. Det var stundtals nästan så att jag fick svårt att andas. Svårt att komma ihåg att trycka ner avtryckaren på kameran också. Trots det blev det många bilder. Även från eftermiddagen när vi kommit fram till Grotle där Anna bodde. Vi tog oss en liten tur upp på ett berg och vinkade till USA.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Norgeresan 1

Elen måste dras – även ute i omarken

I somras följde jag som jag tidigare nämnt med mamma och pappa på en bilresa till Bremanger, Norge, för att hälsa på min syster som jobbar där. Det var roligt att träffa Anna igen, men om det är någonting jag kommer att minnas från resan så är det den fantastiska naturen. Kanske skulle ta och flytta dit. Första dagen var det tänkt att vi skulle ha hunnit hela vägen till Bremanger, men då vi är något segstartade och inte kom iväg hemifrån förrän efter elva, kom vi inte i tillräckligt god tid för att kunna hinna med den andra färjan som man måste åka med för att ta sig ut till öarna. Istället sov vi i Sogndal. Det var vi rätt glada för dagen efter…

De flesta foton är tagna genom bilrutan, så kvalitén är därefter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På resa i Norge

Jag är och hälsar på min syster i Norge. Tyvärr är hennes dator för långsam för att kunna hantera alla de bilder jag tagit här, men jag kan säga som såhär: Oh my God. Det är otroligt vackert här. En bild lyckades jag krympa till bloggstorlek och om ni tittar i mitt flickrflöde till vänster kan ni se bilder jag tagit med telefonen och få ett hum om vad jag jag snackar om. Återkommer med mer bilder när jag är hemma igen. Klem!

”Men barnen i Afrika då?”….

Det går många tankar och frågor i huvudet på mig under den här helgen. Men det finns gränser för politisk korrekthet. Det finns folk på nätet som ondgör sig över att massakern i Norge får så stor uppmärksamhet, att vi bryr oss så mycket om den och mindre om svälten på Afrikas horn(fast i den politiska korrekthetens namn ska jag väl tillägga att flera bara benämner det som ”Barnen som svälter i Afrika” eller nåt. Och klumpar i hop en hel världsdel, DET är väl inte riktigt PK?).

Vi skulle kunna säga usch och fy till oss själva, men grunden till att vi bryr oss mer om det som skett/sker i Norge är enkel psykologi. Allra mest för västsvenskar kanske, med många kopplingar till Norge. Just nu är min syster i Oslo och jobbar till exempel. Det är många svenskar i Norge, det ligger nära geografiskt och det ligger nära kulturellt. Alltså bryr vi oss mer. För mig känns det nästan som om det hade hänt i Sverige, det är så nära och vi delar så mycket med Norge.

Dessutom är det skillnad på katastrof och katastrof, på Afrikas horn dör folk varje dag på grund av svält. Det är fasansfullt och jag kan verkligen störa mig på medias intresse, eller bristande intresse för händelser som inte ligger inom vår kulturella eller geografiska närhet. Men svältkatastrofen har varit pågående under en lång tid, medan händelserna i Norge slog ner som en bomb(ursäkta). Här har vi ytterligare en aspekt, det har hänt alldeles nyss. Det är också en viktig faktor för att skapa engagemang hos oss. I Norge är det dessutom (som det ser ut nu i alla fall) en person som står bakom förödelsen. En människa.

Något som dessutom berör mig är, precis som vid brandkatastrofen i Backa 1998, att de döda är unga. I det här fallet unga med ett intresse att förändra och förbättra vårt samhälle.

Ett annat skäl till att vi reagerar starkare inför det här är väl att media har presenterat detaljerade bilder, ögonvittnesbeskrivningar och händelseförloppet i detalj. När jag läste tidningen i dag fick jag flera gånger tårar i ögonen. Vi har än så länge inte blivit serverade liknande intima detaljer om svältkatastrofen på Afrikas horn, även om jag sett en del TV-bilder på svältande barn. Förskräckligt såklart, det tycker jag verkligen, men vi får också ta i beaktning att bilder på svältande barn i ”Afrika” inte är något nytt för oss, utan något vi vant oss vid, hur illa det än låter. Vi knyter inte an till dem så samma sätt, även om vi tycker att det är förskräckligt.

Närheten till Norge betyder kanske framför allt att det också kan hända här. Med tanke på de högerextrema vindar som har vuxit sig starka under det senaste årtiondet hade en högerextrem galning lika gärna kunnat bestämma sig för att göra detsamma mot moderaternas ungdomsförbund, eller socialdemokraterna dito. I vilket fall så har händelsen skakat om oss. Norge har vaknat upp till ett nytt samhälle, där det finns människor ”vanliga norrmän” som beslutar sig för att attackera demokratin. Vad säger att det inte kan hända här?

För övrigt känns Jimmie Åkessons uttalande; ”I sådana här stunder är det av stor vikt att vi är konsekventa med att vi aldrig kommer att acceptera att våld och terror får fotfäste i vårt demokratiska samhälle” (GP 24/7-2011), som ett hån.