Alper – recension

I torsdags förra veckan var jag och såg två filmer på en kväll. Det kallar jag att vara effektiv. Förutom Alper på filmfestivalen såg jag också Tinker Tailor Solider Spy på den ”vanliga” biografen. Dyrare biljett alltså. Och en helt annan slags film. Men det var Alper det gällde nu.

4

Alper är en ganska märklig film. För de som redan sett regissören Giorgos Lanthimos Dogtooth kommer det kanske inte som en överraskning. Jag har inte sett Dogtooth och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Enligt min vän Sara, som jag såg filmen med, går den dock i liknande spår.

Å andra sidan kan det kanske räcka att läsa vad Göteborgs Filmfestival skrivit om filmen på sin hemsida för att förstå att det här inte är någon vanlig spelfilm: [Alper] ”handlar om en grupp människor som erbjuder sig att spela avlidna verkliga personer så att de anhöriga kan interagera med dem”. Så det var med nyfikenhet jag gick för att se filmen. Den låter knäpp och var också rätt knäpp.

Det tar ett tag innan man kommer in i filmen. Det är ingen klassisk spelfilm där det är rätt att räkna ut berättarstrukturen, vad som möjligtvis kommer att hända, utan tidigt förstår man att det här kan landa varsomhelst.

Gruppen som spelar döda människor för de efterlevandes skull är även den märkligt ihopsatt. En ambulansförare, en sjukhusanställd(vi får aldrig veta exakt vad hon jobbar med), en gymnast och gymnastens tränare. Maktspel sker inom gruppen och mellan medlemmarna.

Protagonisten i Alper är den sjukhusanställda kvinnan som jag tror kallas Monte Rosa,(alla medlemmar i gruppen har tagit namn efter toppar i alperna) hon börjar ett farligt spel när hon börjar spela en död åt en familj utan gruppens vetskap. Men det viktiga är inte vad hon gör, utan varför. Något som inte är helt lätt att svara på. Hon vill spela en roll. Så mycket är säkert. Kanske vill hon också bli rollen, få en relation till människor genom att vara den de vill att hon ska vara.

Filmen är både rolig och brutal på sina ställen, ingen av medlemmarna i gruppen är i någon mening snäll, alla drivs av sina egna egon. Det går inte att titta på filmen och bara låta sig svepas med, utan det krävs att du som publik är vaken och tänker under hela filmen. Och efter att den tagit slut.

Vilka roller väljer vi att spela? Var går gränsen?

Det var väldigt svårt att sätta ett betyg på den här filmen, kanske borde jag låta bli, men just för det faktum att den får mig att vilja se den en gång till blir det ändå en fyra i betyg.
Här är filmlens trailer. Kom ihåg att sätta på textning om ni inte pratar grekiska, fast å andra sidan är det inte så mycket som sägs.

Simon och ekarna

För nästan tio år sedan läste jag Simon och ekarna. Jag minns inte riktigt om det var genom skolan, att vi skulle läsa Marianne Fredrikssons bok eftersom vi skulle gå och se pjäsen som sattes upp i Göteborg(kan det ha varit Folkteatern?), eller om jag läste på eget bevåg.

Men jag kommer i håg att den lämnade avtryck. Det är tyvärr ungefär det enda som jag kommer ihåg av den just nu, och att den där pjäsen vi såg också var riktigt bra.

Den 9:e december är det premiär för filmen Simon och ekarna, med Bill Skarsgård i huvudrollen. Frågan är om man ska ta och läsa om boken innan man går och ser filmen. Känner mig faktiskt lite sugen på att läsa om boken och så bråttom har jag inte att se filmen. Får se om den finns på biblioteket, det hade varit käckt. Här är trailern:

För övrigt har jag bokat en intensivkurs, så förhoppningsvis får körkortet en kickstart. Jag dessutom varit upptagen med att söka en stipendium för att åka till Japan och skriva reportage. Jag hade inte riktigt insett hur mycket man var tvungen att ha klart vad gäller kontakter i Japan, så vi får se hur det blir, men jag har gett det en ärlig chans i alla fall.