Daft Punk på vinyl

Ja, i samband med att den nya skivan släpptes för streaming i måndags blev jag lite glad och galen och gick in på Daft Punks hemsida och beställde skivan i vinylutgåva. Kanske kommer jag inte gilla skivan(har inte hunnit lyssna på den mer än en gång) och ångra att jag la 340 kr på ett stycke plast. Kanske kommer jag sova med skivan under huvudkudden och den kommer vara det första jag ser när jag vaknar och det sista jag pussar innan jag somnar. Kanske kommer jag lyssna på den några gånger, gilla den ok, och så får den bara stå i hyllan och vara snygg. Med tanke på att jag inte har någon LPspelare kan det bli en kombination av alternativ ett och tre…

Jag vet inte.

För dig som ännu inte vet vad jag snackar om, så här spännande är Daft Punks nya skiva:

Say Lou Lou

Foto: Malin Weisby-Kratz

Foto: Malin Weisby-Kratz

Nu har jag hört den här låten flera gånger och tänkt att jag måste ta reda på vad det är. Det känns som om jag varit borta från radion precis när det är dags att ava den. Det går ju inte att ha det så här om man gillar en låt, så igår gjorde jag något åt det och sökte efter låttexten på nätet.

Låten som snurrat runt i mitt huvud är alltså Say Lou Lous ”Julian”. Jag har inte lyssnat riktigt på texten, men visst är det något mystiskt över

I’ll meet you in the city
I’ll stay clear of the light
I’ll get us through the checkpoints
Yeah, I know we’ll be alright

Oh, Julian
Once we get across the border
Oh, Julian
I’ll mend your heart
Oh, Julian
Once we get across the border
Oh, Julian
I’ll mend your heart

And maybe we are sinners
But love, it ain’t no crime
I’ll get you through the checkpoints
I’ll drive us through the night[…]

Vad handlar det om? Flyktingar? Förbjuden kärlek? Krig? Frågorna hopar sig. Det enda vi vet just nu är att det är en himla fin låt.

Daft Punk och vägen mot nya skivan

dpvb

Random – Daft Punk

Woho! Tillbaka efter alldeles för lång tid. Men när Daft Punk lägger upp filmer som visar små, små smakprov på vad som komma skall(och historien bakom), kan jag bara inte låta bli att skriva ett litet inlägg.

Jag kan inte riktigt förklara varför det blivit ett sånt kolossalt uppehåll här. Många gånger har jag tänkt tanken, som ”Crystal Castles nya skiva är grym!” eller ”Shit, det här brödet blev ju fantastiskt gott!”, men trots ett visst sug att berätta om dessa uppenbarelser har inget skett. Jag lovar bättring. Vilket kanske inte är så svårt, så mycket sämre än det senaste halvåret kan det knappast bli.

I vilket fall.

vice.com hittade jag två filmklipp inom nåt som kallas ”The Creators Project”  och tydligen är:

”a global network dedicated to the celebration of creativity, culture, and technology.”

Den här gången handlar det om Daft Punk. Och deras samarbeten inför den NYA skivan ”Random Access Memories” som släpps i maj(som jag skrev lite om förra året. Kommer det en ”Collaborators”-video om muppsamarbetet härnäst kanske?). Allt kan också hittas på den kommande skivans sajt: randomaccessmemories.com

Här är klippen i alla fall. Mycket nöje!

Neneh-rusket = 1-0

I dag harjag börjat med min intensivkurs. Bu och bä kan man väl sammanfatta det hela med. Det kommer krävas mycket jobb.

För att pigga upp mig och er i det här vädret som inte kan kallas för annat än höstrusk(i december!) kommer en gammal goding. Neneh Cherry med ”Buffalo Stance”, hela vägen från 1989. Nä, jag som treåring har väl inget egentligt minne av den här låten, men det känns som om den alltid har funnits. Det är glad musik och glada färger videon igenom och det är precis vad jag behöver.

Ny kategori goddamnit!

Jamenvisst. Jag har gått runt ett tag och grunnat på ett återkommande tema som jag skulle kunna ha i bloggen och kom för några veckor sedan(jag är inte den snabbaste hästen i stallet) på det ulitmata: en nostalgikategori, som jag väljer att kalla ”Back To The Future”. Då kan jag både få med musik från 80-talet, kläder från 80-talet och allt annat som har med 80-talet att göra. Eller något annat årtionde för den delen.

The Veils at the Birmingham Barfly - 16.10.2007

Ed Harcourt via Wikipedia

Jag tänkte faktiskt börja med något från tidigt 00-tal. Den där tiden då jag gick på gymnasiet bland annat. En av mina favoritartister då var Ed Harcourt. Jag vet inte riktigt hur jag upptäckte honom, på den tiden var jag inte speciellt uppkopplad och fick tag i all min musik genom att köpa den på cd. Men vi fann varann(kan vara så att jag gillade omslaget och köpte skivan för det) och tycke uppstod.

Skivan om jag lyssnade på om och om igen var ”Here Be Monsters”(2001). Nu kanske något mattesnille som vet hur gammal jag är reagerar: ”vänta lite nu, 2001 gick väl du på högstadiet?” Och det stämmer. Jag tror att jag köpte skivan några år efter att den kommit ut, på rea eller nåt.

Hela skivan är i alla fall riktigt bra fortfarande, men det var ett spår som plötsligt poppade upp i huvudet på mig och låg där och skavde innan jag kom på vilken låt och vilken artist det var. Jag ger er, den jazziga, suggestiva och dystra: Beneath The Heart Of Darkness

Baksmällemusik

Det är lite som att vakna upp efter en toppenkväll ute, med fest och dans, att komma tillbaka från Lund och Malmö. Det var en toppenhelg, men nu är den över och kvar är bara jag medan regnet öser ner utanför fönstret. Jag kom ju hem igen på söndagen, men den där melankoliska känslan har ännu inte släppt. Jag tröstar mig med att göra äpplechips och lyssna på musik. Här är andra spåret ”Cheerleader” från St. Vincents(som jag skrivit om här) ”Strange Mercy” och på något sätt tar den kornet på dagen. Det dystra, det långdragna, det melankoliska, allt finns där.

Jag tog en del kort i Lund som kanske dyker upp här, om jag bara tar mig ur den här märkliga sinnesstämningen. Den som lever får se.(eller, jaja, jag skärper till mig, det blir av)

Älskade Jens

Jens lekman hugo 2007

Image via Wikipedia

Ja, jag vet att min rubriksättning kanske inte varit av det roligaste slaget på ett tag. Men Jens Lekman är verkligen underbar. Dessutom har han äntligen släppt nytt material. Som ”An Argument With Myself”. Det är Jens i toppform skulle jag säga, eller det som jag gillar bäst med Jens, melodi, melankoli och en hel liten historia i texten som är dessutom ganska rolig. Varje gång jag hör ”Shut up!” ”No you shut up” ler jag lite. Det är humor det.Lyssna så förstår ni

Den nya EPn som också heter ”An Argument With Myself” består av fem låtar. Att det är något nytt överhuvudtaget gör mig glad, men jag skulle gärna ha ännu fler.

Om man som jag är intresserad av texten finns den till exempel här.