Kushiel’s Dart

Jag har definitivt kommit igång med min bokläsning igen. Kanske lite för bra. Det är så lätt att fastna i en bok, att välja boken framför andra, mer viktiga saker, som att ta tag i mitt liv. För ett tag sedan beställde jag fyra böcker från Bokus, enbart fantasy, dvs tjocka exemplar. En av dem skrev jag om i torsdags, men innan jag läste den läste jag ”Kushiel’s Dart” av Jaqueline Carey. Efter att jag läst ”The Dark Jewels Triology” var jag så imponerad av den att jag bara var tvungen att skriva om den, men Kushiel’s Dart var verkligen inte fy skam. Den går loss på 900 (!)sidor, så det är inte någon fjäderviktare vi pratar om. Det är också den första delen i en trilogi(fantasy som sagt, vem är förvånad?) så Jaqueline verkar ha en förkärlek för de långa berättelserna.

En sådan här bok skulle lätt kunna kännas lite för lång, även för en sån som jag, som gillar tjocka böcker, men jag tycker att Jaqueline Carey löser det väl och drar läsaren djupare och djupare in i sitt universum. Det enda som gör mig tveksam är hur hon ska lyckas hålla intresset uppe i två delar till, hon hade lika gärna kunnat låta historien ta slut i bok ett. Åh, hur länge ska hon hålla oss på halster, tänker du nu, när ska hon berätta om vad boken handlar om? Eftersom boken är på 900 sidor är det svårt att göra handlingen rättvisa i en sådan här liten text, samtidigt vill en ju inte veta allt som händer i en bok innan en läser den. Men, här kommer ett försök till att göra en lång historia kort.

Berättelsen utspelar sig i en annan värld såklart, men med tydliga referenser till vår egen. Kartan i början visar tydligt att det är ett Europa vi tittar på, om än annorlunda mot vårt eget. Huvudpersonen Phèdre nó Delaunay föds i Terre d’Ange(Frankrike), ett land som är/anser sig vara det skönaste  i världen. Det är också ett land styrt av andra lagar och normer än vad vi är vana vid. Mottot som styr deras liv är ”Love as thou wilt” fri kärlek på alla sätt, alla riktningar är tillåtna och tillgodoses genom ”The Night Court”. Phèdre sälj in i ett av det nattliga hovets hus och växer upp där. Snart visar hon sig dock ha en alldeles speciell förmåga: att vara en sann masochist(Och innan du ryggar tillbaka här vill jag bara påpeka att det här inte är det berättelsen kretsar runt, även om det är en viktig del i varför det blir som det blir).

I och med sin unika förmåga säljs Phèdre vidare till en aristokrat för att läras upp i hans hus till att inte bara behaga i sängkammaren, utan också kunna samla in information. Hon blir en spion. Det är nu historien tar fart på riktigt, för det är ju aldrig enkelt, och fienden finns där du minst anar dem. Phèdre upptäcker något som hotar själva Terre d’Ange existens och måste kämpa för att kunna rädda det som gör henne till det hon är. Myten om den lyckliga horan är i allra högsta grad levande, även om Jaqueline Carey låter oss förstå att det inte alltid är så kul. Kanske ska vi också ta i beaktande att Phèdre är född in i systemet och ser det som något självklart, men det är ändå den delen som skaver lite i boken.

Nåväl, mest av allt är det en reseskildring, av Phèdres värld men också hennes inre resa, hur hon kommer till insikt. Och det är gjort på ett bra sätt, verkligen, men som jag skrev längre upp undrar jag hur berättelsen ska fortsätta, hur ska Phèdre kunna utvecklas mer än hon redan har gjort(en massa elände och lidande gjorde en hel del för Phèdre karaktär)? Trots det har jag beställt både bok två och tre i trilogin, det är trots allt lite av en fantasyläsares dröm, berättelsen tar aldrig(eller nästan aldrig)slut, den bara fortsätter…

(omslaget är förövrigt ingen höjdare enligt mig väldigt amerikanskt…)

The Artist – recension

3

I lördags var jag och Sara och såg på ”The Artist”, ni vet den där stumfilmen om stumfilm som fick fem (5) oscarsstatyetter i år. Så vi var förväntansfulla.

I början är det lite ovant med att det är tyst, att det inte förekommer någon talad dialog, men snart så blir det något självklart, även om jag hela tiden sitter och väntar på att de ska börja prata. Det handlar trots allt om när ljudfilmen kommer. Men icke.

Utan att avslöja för mycket, går storyn ut på följande: George Valentin(Jean Dujardin) är en av de stora stumfilmsskådespelarna med ett ego därefter. Han levererar den ena storsäljaren efter den andra och skrattar åt talfilmen; skulle det vara något? Nej!

Parallellt med George Valentin får vi också följa Peppy Miller(Bérénice Bejo), en ung skådespelerska/dansös som beundrar George Valentin och drömmer om en egen karriär. George håller fast vid stumfilmen medan Peppy ser talfilmens möjligheter. Någon kommer att falla och någon kommer att stiga. Vem kan det vara? Eh.

Storyn är ganska förutsägbar, men ändå underhållande. Några dagar efter att jag sett filmen funderade jag på vad jag hade tyckt om filmen om den inte var en stumfilm, om den var talad. För så himla speciell är den väl inte. Den är bra och intressant, men kommer inte att hamna på min bästalista. Se den för två timmars underhållning och för att kunna drömma dig tillbaka till Hollywoods guldålder. Den är behaglig, men lämnar inget större avtryck.

Här är trailern:

Jag har läst en bok

…eller rättare sagt, en trilogi, fast inbakad i en enda bok. Det är fantasy såklart(finns inte så många andra genrer med samma förkärlek för att dela upp historier i tre delar). Anyhow. Trilogin heter ”The Black Jewels Trilogy” och är skriven av Anne Bishop. Den handlar om en annan värld, som så mycken annan fantasy. Vad som skiljer den här världen från vår(förutom tillgången till magi då) är att världen är matriarkal och på den andra sidan gott. Det betyder inte att den är ond, men mycket som vi tycker är fasansfullt anses inte vara det där. Ett mord är till exempel ingen big deal, om man har ett bra skäl till det i alla fall. Eller om man har tillräckligt mycket inflytande(det sistnämnda kanske stämmer in på vår värld).

Det är en korrupt värld, indelad i kaster efter magisk förmåga. Befolkad varelser som lever i årtusenden, en värld som under de senaste 50 000 åren(eller om det var de senaste 2000 åren, många siffror att hålla koll på) blivit än mer korrupt, då en ”Översteprästinna” tagit makten över en av de tre sfärerna(det mörka kungariket=”vanliga” världen, skuggriket och dödsriket) och vill ha mer.

I denna matriarkaliska värld hålls de manliga magikerna, som utgör något som helst hot, som sexslavar(!) med hjälp av en ”ring of obedience”. Gissa var den sitter och var det gör ont om de inte följer order, vilket de inte alltid gör… De två mäktigaste manliga magikerna är bröder och påtvingade dessa lydnadsringar. Det enda som har fått dem att härda ut under 1700 förödmjukelser är löftet om att en ny tid ska komma är den gamla och rätta ordningen ska återkomma. Allt genom ”Queen”. Det är olika drottningar som styr de olika territorierna, men den drottning som de båda bröderna väntar på är mer än så.

Så en dag träffar de båda på en ung flicka med oväntade krafter och oväntade förmågor och profetian kan äntligen uppfyllas. Eller?

Den här trilogin kanske verkar lite banal när jag beskriver den, men det är den inte. Det är en av de bästa fantasytrilogier som jag läst, den har allt, mord, svek, kärlek. äventyr och vänskap. Eller vilket substantiv du vill stoppa in där. Det enda den saknar är detaljerade beskrivningar av krig. Men det klarar jag mig utan, slagsmål finns det gott om ändå.

Vår, fika och bok

Jag köpte som sagt lite böcker på bokrean i går. I dag har jag läst ut en av dem, ”Flora’s Lot” av Katie Fforde. Snabba ryck… Eller så lägger jag tid på vad som helst för att slippa ta itu med mer viktiga saker…

I vilket fall, efter att jag kommit hem efter dagens körlektion bryggde jag lite kaffe, vispade lite varm mjölk och rostade lite bröd. Efter det satte jag mig på vår lilla veranda och njöt av våren. Hoppas den har kommit på riktigt nu, men mars är en ganska falsk månad, inget att lita på, vintern kan komma tillbaka när som helst. Förhoppningsvis har jag mitt körkort när jag fyller år, kör upp fem dagar innan, vi får se.

Om vi istället fokuserar på boken jag läste ut i dag, så var det en ganska klassisk romantisk historia à la ”Stolthet och fördom”, två personer träffar varandra och det är motvilja vid första anblicken. Lite sidospår hit och dit, men jag räknar tidigt ut vart det barkar hän, när de två andra möjliga kärleksintressena ganska snart visar sig inte vara av ”rätt” kaliber. Det här är ju en sådan där bok som bara måste ha ett lyckligt slut, det är liksom underförstått från början(iärlighetens namn är det väl så med de flesta böcker) och det får vi också. Tack, tack, för feel good och lite tro på mänskligheten…

Helt ok bok, men ibland störde jag mig på en del enkla lösningar, hur det bara stod att huvudpersonen ringde ett samtal och pratade med den om det och att den personen reagerade så där. Fast det kanske hade blivit väldigt tråkigt att behöva läsa alla de diskussionerna. Kanske hade det varit bättre att skippa det helt och hållet, inte ens nämna att huvudpersonen ringde ett samtal, för det gjorde inte så väldigt mycket för att föra handlingen framåt. Nåväl, helt ok bok för att drömma sig bort till en värld med romantik och lyckliga slut.

Songs of the Earth – recension

Jag har tagit mig ur min ”läskramp”(har inte läst mer än en, kanske två böcker sedan i somras) med en fantasybok. Känns tryggt att återvända till en värld är något mer än den gråa verkligheten, en värld som vilar på andra lagar än vår egen, men likväl har problem.

Den bästa fantasyn är ändå den där det vita och det svarta blandas i varandra och det inte alltid är säkert vem som är på den goda eller den onda sidan. Där det precis som i vår värld är människor det handlar om, med mänskliga brister och tillgångar, som i George R. R. Martins eller J. V. Jones böcker.

Nu är det inte någon bok av dem som jag har läst, utan ”Songs of the Earth” av Elspeth Cooper. I en värld där kyrkan straffar brukandet av magi med döden befinner sig den unge tempelriddarnovisen Gair i en prekär situation när han blir påkommen med att använda den förbjudna ”sången”(magin). Självklart klarar han sig undan sitt dödsstraff(annars hade det inte blivit någon bok), men upptäcker att det bara är början på ett helt nytt liv med många faror, för honom själv och för mänskligheten.

Det som gör boken lite typisk för sin genre är Gairs okända ursprung, hans resa mot upplysning och det faktum att han(såklart)är en extraordinär magiker och krigare. Men ingen vet varför. Och det får vi heller inte reda på i den här första delen i vad som kommer bli en(?) trilogi;”The Wild Hunt”.

Det är ganska tydligt vad som är gott och vad som är ont, även om det kanske utvecklas i senare böcker. Jag hoppas det. Ge mig förräderi och egoism där man minst anar det så blir jag nöjd. Boken är dessutom medryckande, om än inget mästerverk, jag vill veta vad som kommer att hända med Gair och de andra karaktärerna och jag vill veta varför det har blivit som det blivit. En del frågor besvaras i Songs of the Earth, men inte alla. Någon gång under 2012 kommer del två, ”Trinity Moon” ut, så jag får ge mig till tåls tills dess. Allt som allt en helt ok bok, jag ser fram emot att läsa fortsättningen, men kommer inte placera ”Songs of the Earth” på min bästalista.

Tinker Tailor Soldier Spy – recension

Samma kväll, torsdag, i förra veckan som jag var och såg Alper, passade jag på att hänga med A, C, H och E och se på Tinker Tailor Soldier Spy. Tomas Alfredssons storfilm som fått hela tre oscarsnomineringar. Ganska ovanligt när det gäller svenska regissörer. Nåväl, något tyckte jag om själva filmen också:

3

Tinker Tailor Soldier Spy utspelar sig under det kalla kriget. Det är spioner på gatorna och ingen av dem kan man lite på. För en av spionerna är en mullvad. En dubbelspion som verkar vara så goodyallshoes, men i själva verket jobbar för fienden. Sovjet.

Den brittiska säkerhetstjänsten har fått nys om att det finns en mullvad högt uppe i deras egna led, men att fånga honom kommer visa sig vara svårt. Chefen för säkerhetstjänsten eller agenterna, Control, skickar en agent till Budapest för att få reda på mullvadens identitet från en officer som vill hoppa av. Inget går enligt planerna, agenten skjuts och Control och hans närmaste man Smiley får gå.

Detta sätter såklart inte stopp på mullvadens arbete och efter Controls självmord kallas Smiley in för att i hemlighet utreda vem inom toppskiktet som det egentligen går att lita på. Och så börjar det stora äventyret.

Filmen i sig är väldigt snygg, men den griper

aldrig tag i mig på riktigt. Kanske beror det på att jag hade väntat mig mer, att jag ville ha en wow-upplevelse. Nu var det mest jaha.

Alper – recension

I torsdags förra veckan var jag och såg två filmer på en kväll. Det kallar jag att vara effektiv. Förutom Alper på filmfestivalen såg jag också Tinker Tailor Solider Spy på den ”vanliga” biografen. Dyrare biljett alltså. Och en helt annan slags film. Men det var Alper det gällde nu.

4

Alper är en ganska märklig film. För de som redan sett regissören Giorgos Lanthimos Dogtooth kommer det kanske inte som en överraskning. Jag har inte sett Dogtooth och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Enligt min vän Sara, som jag såg filmen med, går den dock i liknande spår.

Å andra sidan kan det kanske räcka att läsa vad Göteborgs Filmfestival skrivit om filmen på sin hemsida för att förstå att det här inte är någon vanlig spelfilm: [Alper] ”handlar om en grupp människor som erbjuder sig att spela avlidna verkliga personer så att de anhöriga kan interagera med dem”. Så det var med nyfikenhet jag gick för att se filmen. Den låter knäpp och var också rätt knäpp.

Det tar ett tag innan man kommer in i filmen. Det är ingen klassisk spelfilm där det är rätt att räkna ut berättarstrukturen, vad som möjligtvis kommer att hända, utan tidigt förstår man att det här kan landa varsomhelst.

Gruppen som spelar döda människor för de efterlevandes skull är även den märkligt ihopsatt. En ambulansförare, en sjukhusanställd(vi får aldrig veta exakt vad hon jobbar med), en gymnast och gymnastens tränare. Maktspel sker inom gruppen och mellan medlemmarna.

Protagonisten i Alper är den sjukhusanställda kvinnan som jag tror kallas Monte Rosa,(alla medlemmar i gruppen har tagit namn efter toppar i alperna) hon börjar ett farligt spel när hon börjar spela en död åt en familj utan gruppens vetskap. Men det viktiga är inte vad hon gör, utan varför. Något som inte är helt lätt att svara på. Hon vill spela en roll. Så mycket är säkert. Kanske vill hon också bli rollen, få en relation till människor genom att vara den de vill att hon ska vara.

Filmen är både rolig och brutal på sina ställen, ingen av medlemmarna i gruppen är i någon mening snäll, alla drivs av sina egna egon. Det går inte att titta på filmen och bara låta sig svepas med, utan det krävs att du som publik är vaken och tänker under hela filmen. Och efter att den tagit slut.

Vilka roller väljer vi att spela? Var går gränsen?

Det var väldigt svårt att sätta ett betyg på den här filmen, kanske borde jag låta bli, men just för det faktum att den får mig att vilja se den en gång till blir det ändå en fyra i betyg.
Här är filmlens trailer. Kom ihåg att sätta på textning om ni inte pratar grekiska, fast å andra sidan är det inte så mycket som sägs.

Playing Warriors – recension

I går var vi och såg ”Playing Warriors” på filmfestivalen. Här kommer en liten recension.

2

Playing Warriors hade sin internationella premiär på Göteborgs Filmfestival och är också delfinansierad via filmfestivalen och SIDA. Den handlar om kvinnor i Zimbabwe och om hur dagens unga revolterar mot det traditionella samhället. I centrum finns karriärkvinnan Nyarai, som trots sina yrkesframgångar stöter på patrull hemma. Hennes mamma vill mest av allt se henne gift, så hon slipper höra att hon uppfostrat sin dotter fel.

Nyarai vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill ha en modern och ansvarsfull man. Via lite matchmaking träffar hon på en framgångsrik och snygg man på frisörsalongen där hennes mamma fixar sitt hår. Men är han så perfekt?

Runt Nyarai finns också hennes lillasyster Mati som riktigt bra på basket och Nyarais två närmaste vänner. Föräldrarna säger att det inte går att leva på att spela basket som kvinna in Zimbabwe och att lillasystern ska fokusera på sina collegestudier.

De två vännerna är varandras motsatser. Den ena, Nonto, är djupt kristen, har väntat med sex och ska gifta sig med en lika kristen man. Den andra, Maxi, har en affär med en gift man och tycker att det där med giftermål är fånigt.

Foto från maijaifilms.com (Nyanrai, Maxi och Nonto från en scen i filmen)

Där har vi grundberättelsen. Filmen var helt ok, kanske sänker jag mina krav bara för att det så tydligt låg en låg budget bakom. Om samma film hade gjorts i Hollywood, eller för den delen i Sverige hade jag kanske sett den med andra ögon.

Nu fanns det vissa irritationsmoment. Som att skådespeleriet inte alltid var på topp och att kameran sköttes slarvigt. Vid några scener klipptes cirka en till två centimeter av skådespelarnas huvuden av av kameran. Inte så proffsigt. Själva bildkvalitén var inte heller hundra, men det går att bortse ifrån. Något som inte är lika lätt att bortse från är scenövergångarna, de kändes vid flera tillfällen väldigt såpa-aktiga och i vissa fall rent skrattretande, man måste inte använda sig av alla effekter bara för att man kan.

Trots mina ovanstående invändningar tyckte jag ändå att filmen var ok. Slutet kanske var lite tillrättalagt, men jag tror att det var budskapet som var det viktiga i den här filmen. Att kvinnor kan. Om jag skulle sätta ett betyg på filmen så får det nog bli en 2a, det vill säga bra.